Avsked

Beskedet att far och son förenats möttes av stor glädje bland de övriga i gruppen. Gratulationerna haglade över den nästan helt återförenade familjen. Fröva skakade på huvudet när Ilios tittade på henne som om hon hade avslöjat det hela. Heron tittade på Ilios och konstaterade att han inte verkade direkt överraskad; detta irriterade Heron ofantligt. Något sade honom att Ilios visste mer än han talade om. Heron tänkte fråga ut Ilios vid ett lämpligare tillfälle, nu skulle han bara njuta av att han hade återförenats med sin son. Heron funderade också på varför Illyandra inte sökt upp honom, var han kanske bara en avelshingst för henne? Nåväl nu visste han att hon levde i alla fall och han svor på att söka upp henne när han återvände till Heraland. Vem vet hon kanske hade jagat honom alla dessa år men inte lyckats hitta honom, han hade varit ganska rörlig i sitt sökande och hon hade Mether att ta hand om samtidigt. Eller så antog hon att han dött i byn eller i strid med orcherna i det förra kriget. Hoppas hon inte hamnar i vägen för orcharmén bara. Nä, hon kunde ta hand om sig själv tänkte Heron.

Slutligen kom de till slutet av djungeln och växtligheten slutade abrupt. I kanten av djungeln kämpade växtligheten mot drivande sanddyner. Djungeln rörde faktiskt på sig och blad och gräs förde sakta men säkert sanden ur djungeln och ut i öknen. Fröva rörde vid växterna med handen och det såg ut som om de ryste till av välbehag. Fröva hälsade dem alla farväl och de tackade för den hjälp och de gåvor de fått.

”Det är jag som skall tacka.”

”Hur menar du då?” Undrade Gwyllir.

”Ni har visat att jag behövs i världen. Jag har börjat känna mig nöjd här i min djungel men nu inser jag att jag måste ut och röra mig i världen igen. Alverna verkar inte kunna hålla igång barnaproducerandet och människorna lyckas inte bruka jorden utan att tulla på sina krympande skogar. Orcherna skall vi inte prata om men de är ett kapitel som jag tänker lämna åt sitt eget öde tills Kraha har kommit till sans.”

”Kommer du att lämna din djungel nu?” Ilios frågade då han var orolig för vad Gurmeg skulle kunna tänkas göra.

”Nej jag kommer att stanna tills Gurmeg antingen dör eller bryter sitt avtal med mig. Endera tror jag han gör innan mitt tålamod hunnit tryta.” Fröva såg bister ut när hon uttalade de orden. Hennes ögon svartnade men bakom hennes uttryck kunde tolkas ett uttryck som sade att hennes känslor var kluvna vad det gäller Gurmeg. Ilios försökte läsa bakom uttrycket men Fröva slog ner blicken. De sade farväl av sina värdinnor och lämnade så djungeln i riktning mot Krahags hjärta.

Mether kunde inte få sig att förstå hur Gurmeg kunde ha sådan makt över kvinnorna. Det verkar som om han ensam stått för de krig och oroligheter som drabbat de tre regionerna de senaste åren. Han hade svårt att sätta sig in i att en kvinna skulle göra allt för en man även saker som hon inte själv vill.

När de vandrade ut i djungeln och kommit en bit på avstånd från djungeln vände sig Mether till Heron. ”Hur kan Gurmeg ha sådan makt över Kraha så att hon gör allt han säger. Är inte hon lika mäktig som han är?”

”Det har inget med sådan styrka att göra. Gurmeg har nog brutit ned henne mentalt ”

”Hur då hon är ju gudinna?”

”Jag vet inte men gudarna är mänskligare än vi tror, du har ju sett hur Gwyllir kan vara en riktig argbigga och hon är ju till hälften gudinna. Srena lyckades se ganska arg ut också så jag antar de inte står över mänskliga känslor.”

Mether funderade ett tag och nickade sedan instämmande. ”Men det känns ganska farligt att så mycket makt skall vara i händerna på några som låter känslorna styra. Tänk om detta krig och alla döda bara beror på en förolämpning.”

”Krig har sällan någon rimlig förklaring. Det kan till och med vara så att en förolämpning skulle vara en bättre förklaring än den verkliga orsaken till detta krig.”

I Methers huvud såg han framför sig hur gudinnorna började käbbla om i vilken ände ett ägg skulle öppnas och att detta krig skulle vara orsakat av detta käbbel. Kraha föreställde han sig som en gammal häxa som såg ut ungefär som Bryhna medan Srena såg ut som hon gjorde. Hera såg han bara framför sig bakifrån.  Hans egen mor hade bråkat med sina syskon när hon var yngre och hennes storasyster hade kastat en skål i pannan på henne. Detta spelade han nu upp framför ögonen på sig själv men med gudinnorna i stället. Efter skålkastningen eskalerade bråket och han såg framför sig hur detta tillsammans med gudinnornas envishet gjorde att konflikten aldrig trappade av. Bilder av otaliga krig och hur bergskedjorna mellan länderna höjde sig då gudinnornas bröder lade sig i spelades upp som om han sett allt i verkligheten. ”Är det ingen som vet hur bråket startade alltså?”

Vid det här laget hade Ilios sällat sig till dem. ”Vilket bråk”, undrade han.

”Det mellan gudinnorna,” svarade Mether.

”Det är det ingen som vet med säkerhet. Men jag börjar ana att en viss Gurmeg har något med det hela att göra.” Ilios såg ut att skåda i fjärran då han sade detta.

”Varför”, Mether kunde inte förstå vad Gurmeg kunde ha för baktanke för att vilja ha de båda världarna i krig med varandra.

”Han har nog en baktanke med det hela men den får vi inte reda på genom att spekulera. Han kanske helt enkelt åtrår de tre rikena.”

”Fyra” Hördes en röst bakom dem. Det var Enark som red bakom dem.

”Rätt så,” sade Ilios. ”Det är lätt att glömma er då ni inte har någon definierad gräns.”

”Tja den går vid markytan istället för mellan två länder. Sen har vi ju inte haft något rådslag sedan Gimlings tid så jag kanske tog i när jag sade att det var ett rike. Vi dvärgar samarbetar inte ens bra inbördes.”