Flivendras sång

Andarna tyckte att deras uppdrag nu var slutfört och flöt lyckliga iväg in i tunneln igen. ”Synd, vi kunde ha haft användning för några som kan gå genom väggarna,” sade Ilios med en suck. ”Jag är då inte ledsen att bli av med dem”, sade Gwyllir. ”Andar ger mig kalla kårar det kan inte vara meningen att man skall vandra i denna sfär när man är död.”

De kom överens om att de skulle hålla ihop och leta sig fram till Flivendra först och sedan försöka smyga sig ut ur slottet. Ilios och de som visste om profetian visste att det var det enda som de kunde vara säkra på att de inte skulle lyckas med, något skulle hända som skulle avgöra världens öde här i slottet, han visste bara inte vad. Ingen hade någon aning om hur de skulle kunna få tag i Flivendra eller åt vilket håll de skulle leta. Tanken att irra omkring i ett fientligt slott var inte lockande och även om Gerrha hade varit i slottet förr så var det många delar inte ens han hade haft tillgång till.

Mether fick plötsligt en ide. Han hade ju först hittat Flivendra när hon hade sjungit sin själasång, kanske skulle han kunna sjunga och få henne att svara. Han förklarade sin ide för de andra och nästan alla nickade bifallande. Den ende som hade någon invändning var Ilios som insåg att det kanske fanns andra som kunde höra sådan sång men det beslutades att det var en chans de fick ta. Ilios protesterade inte så mycket efter som han insåg att Gurmeg förmodligen väntade på dem i alla fall. Mether började sjunga som han gjort den gången då han först svarade på Flivendras sång. Hans sång var försiktig och trevande som om han inte ville att någon annan skulle höra. Han sjöng ett tag men fick inget svar. Mether skakade på huvudet och sade, ”jag får inget svar. Hon kanske inte är här”. Gwyllir såg misströstande ut och föreslog, ”hon kanske sover eller är medvetslös”. Mether nickade men det kändes inte bra. Han ryckte på axlarna och frågade, ”vad gör vi nu”.

Som svar på detta så hördes röster från vinkällar öppningen. Samtliga flöt likt en ljusskygg grupp när stadsvakten kommer in i skrymslen och vrår för att undgå upptäckt. Guddar och Heron smög sig närmare källarvalvsöppningen för att kunna ta om hand eventuella fiender som kom in genom dörren. På en ingivelse följde även Gwyllir med, hon tänkte att folk som pratar i slottskorridorer där de inte väntar sig att bli hörda skvallrar en del.

”Skönt att gå av passet jag gillar inte alla de där ritualerna som de håller på med. Det verkar inte rätt, vet Kraha verkligen om vad han håller på med.”

”Tyst din idiot, vill du att någon skall höra dig? Du vet vad som händer med folk som opponerar sig mot honom. Dem ger han till sina vilddjur som leksaker.”

”Jag vet men jag gillar det inte i alla fall. Och vad har den där alvkvinnan med det hela att göra? Hon kanske är någon slags häxa?”
”Idiot varför skulle då de där bestarna vaka över henne hela tiden. Nej jag tror det är hon som de skall offra. Jag hörde Rudchuw protestera och säga att han vägrade offra någon.”

”Den pojken är nog en besvikelse för Gerrha. Han verkar ju vara riktigt vettig. Hoppas bara han kan stå emot sin egen far, man hade hoppats han skulle ha fått lite stöd från sin mor.”

”Ja, henne har Gerrha lindat runt sitt lillfinger. Konstigt, som han behandlar henne gudinna och allt.”

”Ja hon verkar inte ens veta om hans lilla lustträdgård där han har sina konkubiner.”

Gwyllir var tvungen att smyga med vakterna ut i korridoren för att höra det sista. Hon tyckte det verkade sannolikt att hon inte skulle få ur något mer ur deras samtal. Hon vände sig om och stod plötsligt öga mot öga med en ung man ganska fager och inte direkt orchisk till utseendet. Han bara stod där och tittade på henne med ett förvånat uttryck. Gwyllir valde att inte göra något då Guddar på något omöjligt sätt smög tyst upp bakom ryggen på den unge mannen. Ett ögonblick senare hade Guddar en kniv mot strupen på den unge mannen som inte gjorde något motstånd. Han föstes tyst in i vinkällaren med Gwyllir som förklarade att han inte skulle bli skadad om han var tyst.

När de ledde in honom till de andra blev Gerrha blek i ansiktet. Det tillsammans med samtalet i korridoren fick Gwyllir att dra den snabba slutsatsen att detta var Rudchuw. ”Rudchuw antar jag,” sade hon. Han nickade men sade fortfarande ingenting. Hans tystnad var varken trotsig eller rädd snarare nyfiken.

De andra såg förvånade på Gwyllir och hon förklarade vem hon antog att detta var. Gerrha nickade tyst. Han hade inte tänkt sig denna händelseutveckling Rudchuw visste han inget om. Gurmeg hade visat upp honom för de få kvarvarande orcherna i Krahag då och då men det verkade bara varit för att visa honom hur man föraktar ett folk. Kraha hade naturligtvis varit frånvarande vid alla dessa tillfällen. Gwyllir frågade honom, ”förstår du varför vi är här”? Rudchuw nickade bara men såg sig omkring ointresserad av Gwyllir. Hans ögon fastnade på Mether. Utan att öppna munnen talade han till Mether, ”så det är dig hon väntar på”. Mether visste inte vad han skulle säga så han nickade bara. Guddar såg att de kommunicerade och tryckte kniven lite hårdare mot Rudchuws strupe. Mether skakade på huvudet åt Guddar och fick honom att lätta på kniven. ”Hon har sjungit efter dig många gånger förut men slutade med det när jag frågade min Far vem som sjöng så vackert i mitt huvud. Jag letade efter dig efter att jag hörde din sång. Du är duktig.”

”Tack, men jag vet inte hur det låter egentligen.”

”Det är nog inte jämförbart med vanlig sång egentligen.”

Rudchuw fick ett tankfullt uttryck i ansiktet, ”Är det meningen att vi skall slåss eller vad går allt ut på”?

”Jag vet inte, det verkar som om du vet mer av vad som skall hända än jag.”

”Jag vet inte heller vad som skall hända. Jag vet vad min far vill att jag skall göra men det vill jag inte!”

”Vad vill han att du skall göra,” Mether hoppades han skulle få veta lite mer om vad han förväntades göra.

”Han vill att jag skall öppna porten till demonvärlden genom att offra Flivendra.” Bilden av Flivendra bunden till ett offeraltare med en vansinnigt skrattande Rudchuw flög in i Methers huvud. Mether såg på honom och såg med vilken känslokall likgiltighet han yttrat de orden att han kanske är farligare än han ser ut. Mether kände ändå att han litade på honom.

”Det är den enda positiva egenskap jag ärvt av min far,” sade Rudchuw och skrattade. Mether blev lite chockad av att Rudchuw verkade veta vad han tänkte. Han såg på de andra och insåg att han och Rudchuw svävade en bit över golvet helt frånvarande från omvärlden. Det hade han inte väntat sig. Rudchuw konstaterade samma sak och tittade plötsligt ut i luften bakom Mether. Mether vände sig men såg inget när han tittade åt samma håll.

”Det kommer några som kanske skall in hit följ med mig så skall jag leda er till henne.” Mether kände att Rudchuw inte hade någon anledning att ljuga. Men tvekade ändå.

”Ni har inget val,” sade Rudchuw ni måste lita på mig.

Mether nickade och de sjönk ner till golvet. Mether vinkade till sig Heron, ”Han säger att han skall ta oss till henne samt att det kan vara på väg några hit, så vi har bråttom”.

Heron nickade, ”Kan inte vara värre än att sitta här och trycka, om du litar på honom så går vi”.

Rudchuw hade tittat på deras konversation men visste innerst inne vad slutresultatet skulle bli. Det var förvisso intressant att se hur de agerade och vilka som bestämde. Han hade alltid varit intresserad av sådant, att från sidan se på en sammansvetsad grupp arbetar. Den udda i församlingen var den gamle orchprästen. Han hade hört av skvallret att det var en gammal överstepräst kvar i Krahag som opponerade sig mot hans far och han antog att detta måste vara den. Hans tankar avbröts när Mether nickade bifallande åt honom och Heron vinkade till sig de andra.

Rudchuw smög fram och kikade ut genom dörren. Korridoren var tom men om ett tag skulle en patrull passera här. Patrullen hade order att leta igenom alla skrymslen på deras patrullrutt. Det var inte säkert att de skulle göra det nu då inga soldater gjorde mer än minimum vad som krävdes, men det fanns en risk att de hade en officer med sig. Rudchuw ledde dem ut i korridoren och han blev först orolig att de inte följt efter då han inte hörde dem. En snabb vändning på huvudet visade honom att han hade fel. En lätt beundran för deras skicklighet speglade sig i hans ansikte innan han fortsatte framåt. En lång vindlande trappa ledde dem upp ur källarnivåerna och fram till en större hall. Där blev det plötsligt svårt att komma fram. Det var fler orcher i rörelse här, soldater och någon form av tjänare med fagra anleten och tomma blickar. Alla verkade de vara på väg någon stans då de gick med beslutsamma steg och inte verkade intresserade av den dörröppning där de stod och tryckte med dörren lätt glipad. Till slut lyckades Rudchuw hitta en lucka mellan alla orcher i vilken han kunde leda dem in i en dörr snett över hallen. Dörren i sig såg så oansenlig ut att man nog skulle ha kunnat missa den om man inte visste att den fanns där. Rudchuw smög först över och rörde vid låset, det verkade inte som om han använde någon nyckel.

”Den här dörren är det inte många som vet var den går. Den sattes in av Krug för att spionera på hans älskarinnor, han litade inte på någon av dem”. Rudchuw ledde dem vant in genom korridoren som inte hade något eget lyse men ljus sipprade in igenom springor i väggen här och var. Mether kikade in i en av dem men drog sig snabbt undan då han såg rakt in i ett badhus där en rundnätt gammal orch, förmodligen ämbetsman, badades av en yngre kvinna. Korridorens syfte var därmed uppenbart; Krug hade byggt in springor så man kunde titta in i de privata rummen utan att upptäckas. Krug hade av gjort sig stort omak att se till att korridoren inte upptäcktes. För att dölja dess byggnation hade han påstått att allas privata gemak skulle renoveras. Inte för att särskilt mycket renovering behövs i ett stenslott men ingen ifrågasatte kungens ord så han lyckades bygga sin korridor. I det tysta så klagade de flesta på att de fått mindre rum sedan renoveringen men de antog att de fallit i onåd hos kungen och någon annan hade fått det större. Den mörka passagen avbröts bara fläckvis av öppningar in i de privata kamrarna hela korridoren var dammig men torr och välgjord. Plötsligt stannade Rudchuw vid en ljusöppning och pekade mot den, ”där är hon,” sade han tyst. Gwyllir kastade sig fram och kikade försiktigt in i ljusspringan. Först såg hon inget på grund av att ögonen inte vant sig vid ljuset. Då ögonen vant sig såg hon in i en enkel kammare med en stor säng. På den sängen låg något hon kände igen. Hon låg med ansiktet nedåt men hennes blonda hår låg utslaget likt en solfjäder och gick inte att ta miste på. Gwyllir hade alltid varit avundsjuk på Flivendra för hennes blonda hår, hennes egen färg kallade hon råtta vilket i och för sig alla kvinnor i alla tider gjort om de varit missnöjda med sin hårfärg oavsett om de hade korpsvart eller mellanblont hår. Gwyllir såg inte till demonerna som vakterna pratade om. Men hon antog att de vaktade utanför dörren på andra sidan rummet. Springan var smal men bara längst fram så man hade god insikt i rummet. Dessvärre hade Gwyllir ingen möjlighet att kontakta Flivendra då hon inte kunde nå henne och inte ville göra några ljud som kunde avslöja dem. Hon backade från springan och vände sig mot de andra, ”vad gör vi nu då”? Ingen hade något bra svar. Gwyllir frågade Rudchuw om det fanns någon väg in i rummet från korridoren men han skakade på huvudet. Plötslig sken ett ljus upp vid springan. Mether hade inte kunnat hålla sig från att titta efter och hade nästan omedvetet börjat sjunga när han såg henne. Han ville bara se henne nu när hon var så nära. Han hade god lust att trycka in stenväggen men då kanske han riskerade alla deras liv. När Flivendra hörde den trevande Baryton stämman hon längtat efter så länge lyfte hon huvudet. Hon svarade på Methers sång och båda sjöng nu tillsammans samtidigt som de såg varandra nu för första gången. Båda blev helt uppslukade av varandra och deras auror sögs mot varandra och blandades samtidigt som Flivendra gick närmare springan där Mether stod. Korridoren lystes nu upp av ett sken från Methers aura och han lyfte sakta över marken. Rudchuw stod och beaktade detta skådespel samtidigt som han också drogs in i auran och lyfte från marken. Gwyllir och de andra försökte förgäves få kontakt med någon av de inblandade. Det gick inget vidare och nu hördes röster och rop ifrån dörren utanför Flivendras cell. Demonerna hade uppenbarligen inte tålt deras sång och nu låg de som skakande köttstycken medan de förvandlades tillbaka till sina ursprungliga orchskepnader, vakterna som också var stationerade där tillkallade förstärkning. De tittade in i rummet där Flivendra var och fick se henne sväva vid den bortre väggen. Ingen av dem hade dock nyckel till dörren så de försökte bryta sig in genom dörren vilket hördes ut till korridoren där Gwyllir och de andra desperat försökte få Mether och Flivendra att sluta.

Enark hörde hur trä knakade och kikade in i springan under Mether och såg att dörren buktade försvarligt. ”Nåväl då är beslutet taget,” sade Enark och började nästan ceremoniellt packa upp Gimlingraug ur läderfodralet. Ilios stirrade på släggan samtidigt som Enark muttrade någonting på Dvärgspråket och höll upp släggan framför sig. Den började glöda med ett vitt sken som av en magisk eld kring slägghuvudet. Han valde ut en lämplig sten i väggen in till Flivendras cell och svingade släggan. Det dån som klang när släggan träffade stenen var garanterat nog för att väcka de delar av slottet som inte hört larmet utanför Flivendras dörr. Stenen flög in flera meter i rummet och landade vid dörren. Enark knackade ner några fler stenar för att göra ett lagom hål och ropade Gwyllir dra med dig henne hit och börja ge er iväg Heron och jag hindrar våra efterföljare. Enark drog med Heron genom hålet och de började bygga en barrikad innanför dörren av de möbler och stenar från väggen som fanns inne i cellen. Gwyllir drog ut Flivendra genom hålet i väggen. Hon rörde fortfarande inte marken men blev medveten om att Gwyllir drog henne med sig. Guddar och Ilios drog med sig Mether och Gerrha drog med sig Rudchuw genom korridoren. Enark och Heron pallade upp en stor hög framför dörren men Enark tog loss en sängstolpe och tog med sig den när de drog sig ur rummet. Enark pallade upp den i öppningen han hade slagit upp i väggen och knackade på vissa stenar ovanför öppningen. ”Intelligenstest,” var det enda han sade till Heron som kommentar då han vände och började ge sig av i korridorens riktning. När de kommit en bit på vägen hörde de hur deras barrikad gav vika och ökade på stegen. ”Borde inte dröja länge nu,” sade Enark och blev snart besvarad av ett ordentligt brak och skrik från skadade orcher. Sängstolpen hade sett ut som den bara var uppsatt för att vara i vägen men i själva verket hade Enark hängt en stor del av väggen ovanför hålet på sängstolpen. Orcherna hade med andra ord i sin iver att ta sig in i den hemliga gången fått väggen att rasa ned över sig.