Herons kamp

Heron blev tillslut lämnad av Ilios med orden, ”jag finns här om du behöver prata”. Heron kände en viss tacksamhet mot Ilios för detta men först och främst var han irriterad. Han kände att han behövde ett utlopp för sin ilska. Mot vad visste han inte men han skulle kunna tänka sig att gå en kamp mot draken han dödade en gång till bara för att få utlopp för den inneboende ilska och frustration han kände. Heron kände att nu spelade inge någon roll längre. Var han bara ett verktyg så skulle han bete sig som ett sådant. Han reste sig och anslöt sig till de övriga i gruppen. Han fick en medlidsam blick från Enark och insåg att han varit betydligt mer insatt hela tiden. Gwyllir reagerade också lite konstigt men de övriga verkade inte ha noterat vad som pågått. Kshawa såg ut som om hon höll på att spricka av skratt medan Guddar såg förnärmad ut. Heron hörde Kshawa pika Guddar på olika sätt men han förstod inte vad det hela gick ut på. Han var uppfylld av en inre ilska över Illyandras oärlighet och svek. När Gerrha och Ilios försökte hitta på planer på hur de skulle kunna ta sig in i palatset brydde sig Heron inte om att medverka. Gerrha hade tydligen bestämt sig för att lita på dem då han tog med sig allihop till hans hemliga krypin. Det var i en av de hemliga katakomberna under Krahag där de höga orchprästerna hade begravts i hemlighet alla tider. Gerrha skojade lite och kallade det ett forum för inbördes beundran. Katakomberna fruktades av vanliga orcher som ansåg att de dödas själar vakade över de döda. Faktum är att eftersom Gerrha avsattes så pass kuppartat så var det bara Gerrha som kände till hemligheterna med katakomberna. Översteprästerna lät sin kunskap överföras till den överstepräst som skulle efterfölja honom. Då Gerrha avsattes så försvann också hans efterföljare. Gerrha hade utsett en präst han litade på sedan han var liten men vad som hände honom hade han ingen aning om, han antog att han råkat ut för en olycka arrangerad av Gurmeg. Gerrha visade dem in i hans lilla krypin där nere i katakomberna, Han hade på dess månader lyckats göra det ganska bekvämt för sig där inne. ”På grund av kriget är Krahag avbefolkat och det är bara att plocka på sig det man vill ha, det är inget jag är stolt över men jag försöker bara överleva. Gerrha var väldigt intresserad av hur de kunde förvisa den bevingade demonen. Han hade lyckats förvisa demoner som hade tagit över andra värdkroppar deras koppling till den levande världen var inte så stark och dessutom kämpade den själ, som demonen tagit över kroppen från, för att komma tillbaka. Mether berättade ärligt om själasången och Gwyllir fyllde i om var hon fått sången ifrån. Srena hade histrorieberättarkvällar då och då och en av de historier som hon brukade berätta var om hur gudarna fördrev demonerna. Hon brukade sjunga sången för oss alla men jag trodde inte den var sann. ”Hur låter den”, frågade Gerrha. Gwyllir tittade på Mether. Mether nickade och sade. ”För att ha effekt så måste själen sjunga. Lyssna inte på mina ord om jag nu skulle sjunga utan hör sången i huvudet. Mether började sjunga med sin röst eftersom han inte visste hur han skulle få igång själasången annars. Efter ett tag så tystnade hans sång och fortsatte i huvudet på honom. Gerrha såg ut som om han fått en uppenbarelse och även Ilios lyssnade intensivt. Efter ett tag hörde Mether hur Gwyllir fyllde i med sin sopranstämma. Hon lät mycket säkrare nu än då de förvisade demonen. Gerrha fyllde i med en åldrad baryton, detta irriterade Ilios ofantligt. Ilios tyckte han borde kunna han också. Basen som lade på en stämma till började försiktigt men ökade sedan i styrka. Leendet som spred sig på Ilios ansikte gick inte att ta miste på. Plötsligt hördes ett gällt skri i katakomberna utanför rummet där Gerrha hade sitt krypin. ”Sluta inte”, sade Gerrha och rusade ut med Heron, Enark och Guddar efter sig. Skriet kom från ett flertal varelser som nu låg och skälvde på golvet samtidigt som de omformades till Orcher. Bakom dem stod en jägare som nu utstötte sitt jaktbröl. Heron tände till på en gång och rusade mot besten med ett avgrundsvrål. Gerrha ropade efter honom men Enark höll tillbaka honom och sade, ”ingen idé han går bärsärk, säg till de andra”. Gerrha rusade tillbaka till de andra samtidigt som Enark försiktigt närmade sig Heron för att bistå honom om möjligt. Jägaren blev överrumplad av att mötas av ett anfall. Den ställde sig på bakbenen för att skrämma den anrusande lilla människan. Ett dumt val visade det sig då den slog huvudet i taket. Murbruket och skräpet förvirrade den tillräckligt för att Herons första hugg skulle träffa obehindrat. Jägarens hud och päls var tjock men svärdet skar ändå en försvarlig reva i buken på den. Jägaren vrålade av smärta men nästa hugg från Heron lät inte vänta på sig och jägaren vrålade när hugget träffade den högra ramen. Ii en desperat handling för att bli av med den ettrige angriparen vräkte sig jägaren fram mot Heron. Heron hann inte riktigt undan och tappade balansen något. Jägaren såg nu sin chans att avsluta och svingade ramen i en vid båge mot Heron. Heron lyckades rulla undan in sista stund och var snabbt på fötter igen men en av jägarens klor hade revat Heron i axeln. Heron tog ingen notis om skadan utan var snabbt igång med sitt huggande igen och den här gången kunde besten bara värja sig. Sakta men säkert mattades bestens försvar ut och Herons hugg tog bättre och bättre. Återigen försökte besten kasta sig över Heron och det slutade med att den lyckades få ramarna om kroppen på Heron. Heron tog ingen notis om detta utan hackade vidare på bestens rygg medan Jägaren försökte hugga honom. Jägaren fick tag i Herons vänstra arm och tuggade allt vad den kunde på armen men bet bara i rustning. Trycket på armen fick Heron ännu vildare och i en smidig rörelse vände han svärdet med ena handen och körde in det i varelsens skuldra. När Heron kört ned det ända till parerskyddet började han vrida och rycka i svärdet för att orsaka så mycket skada som möjligt. Varmt blod rann över Heron och Jägaren släppte greppet om hans arm.

Enark hade inte haft någon möjlighet att ingripa i slagsmålet då Heron hade svingat svärdet både vitt och brett. Nu när Heron låg omkullbrottad på golvet och med svärdet djupt inborrat i jägaren kunde han hjälpa till. Han tog sats och hoppade från en sten och satte med ett kraftigt hugg yxan i bestens nacke. Ett svagt gurglande sade att Besten var slut. Heron höll fortfarande frenetiskt på och vrida svärdet i jägarens skuldra. Ett ylande från de mörka korridorerna fick Heron att avbryta detta och dra sig ur Jägarens omfamning. Enark stod redo att möta anfallet från vad som verkade vara ytterligare en jägare.  Fram ur mörkret kommer ännu en jägare helt fokuserad på Enark i skenet av facklorna på väggen. Jägaren verkar ta sin tid och de två kombattanterna stirrade ut varandra. ”Jag står fast vid mitt tidigare uttalande om att jag skulle uppskatta ett kompani dvärgpikenerare.” Något visslar förbi hans öra. En pil sitter i Jägarens skuldra. Innan Enark hinner reagera flyger ytterligare pilar förbi honom. Jägaren som nu vrålar ut sin irritation försöker se var de irriterande pilarna kommer ifrån. Enark inser att Jägaren kommer rusa över honom vilket ögonblick som helst. ”Här”, ropar Heron och kastar en stadig hillebard, som stod i ett ställ vid en grav, till Enark. Enark tar den och hoppas han kan hålla besten på avstånd. Heron som nu verkar ha lugnat ned sig ställer sig bredvid honom i den trånga korridoren, också med en hillebard i handen. ”När den rusar fram så ta stöd med foten och res hillebarden mot den. Fungerar hyfsat på beridna anfall borde fungera även nu.” Enark hinner knappt förstå vad Heron sade innan besten med ett vrål satte fart mot dem. Enark fann en springa i golvet att stödja hillebardens skaft i och stålsatte sig inför smällen. Jägaren rusade som de antog blint mot dem. Stöten när hillebarderna tog emot var enorm. Jägaren trycktes upp i taket på katakomben af sin egen kraft och vinkeln på hillebarderna. Jägaren hade fått båda pikarna på hillebarden intryckta ända in till yxbladet. Jägaren var omtumlad men inte död ännu. Heron gick fram och avslutade arbetet med snabbt hugg mot strupen. När Heron och Enark anslöt sig till det andra frågade Gerrha, ”vad i hela friden var det där”?