Processionen

 Med dvärgarna mässande och med Mether och Gwyllir vid bårens sida gick ett sakta följe ut ur grottan mot öppningen där de kommit in. En stilla takt genomsyrade hela tåget. Eftersom processionen kom in i olika stora korridorer och utrymmen så ändrade dvärgarna sin sång för att på bästa sätt utnyttja resonanserna i lokalerna. När de började närma sig ingången till Konungarnas gravkammare hörde det en mässande sång som svarade på dvärgarnas sång samtidigt som en kylande vind svepte in över sällskapet. Sången var inte skrämmande men lågmäld och utan glädje. Ut ur det som numera var en vinkällare svepte ett mörker som tog gestalt ur skuggorna. I ljusskenet försvann nästan gestalten. Med en gest sänktes facklornas sken till nästan ingenting. Då framträdde ett milt och ädelt anlete med krona på gestalten. ”Du har kommit en lång väg Mether för att finna den du förlorade. Allt för ett mål där din vinst verkar vara mindre än det du förlorat. Vet att dina gärningar är uppskattade även av mig. Jag beklagar Flivendra var tvungen att offra sig själv.”

Mether stod förstummad framför Dödsrikets konung. ”Tack, jag kan inte känna tacksamhet just nu men dina ord är vänliga.”

Dödsrikets konung log något. ”Frukta intet, döden är blott ett ytterligare steg. Det är förvisso svårt att backa ifrån men det går om viljan finns där.” 

Mether förstod inte riktigt vad som menades och skakade förvånat på huvudet.

”Du hjälpte Enark på samma sätt men vänta inte, det blir svårare ju längre du dröjer. Hon vandrar ännu inte i mina skaror.”

Mether kastade av manteln som låg över Flivendra. Han rörde vid hennes kalla hud. ”Du kan behöva hjälpa hennes kropp att ta tillbaka själen.” hörde han Dödsrikets konung säga bakom ryggen på honom. Han sjönk ned i djup koncentration och koncentrerade sig på hennes kropp. Han hittade inget kroppsligt som kunde förklara hennes död. Hen fick hennes hjärta att slå och började sjunga för henne. Han kunde dock inte omedelbart hitta hennes själ. Kroppen var där men själen var borta. ”Leta dig bortåt känn var hon tagit vägen Mether letade och fick plötsligt en känsla att söka utanför hennes kropp. Det var inte på något fysiskt plan han letade han kunde se de andras själar men inte deras kroppar. En lätt lockelse drog honom nedåt trapporna mot grottan. I slutet av leden med dvärgar svävade en välbekant gestalt. Han hade sett henne i sina drömmar många gånger. Hennes vackra anlete var sorgset och verkade inte gå att kontakta. Han sjöng för henne, men fick ingen reaktion. Han försökte en gång till men fortfarande inget. Nu började han bli desperat. Han flöt närmare henne och rörde vid hennes kind. Hon ryckte till och såg upp på honom med en förvånad blick. Han sträckte ut en hand åt henne. Hon rörde sig fortfarande inte. Han började då sjunga ut sitt hjärtas längtan efter henne. Nu verkade hon höra. Hon rörde sig mot honom varligt men tittade bakom sig. Mether tittade också dit och såg Dödsrikets konung. Han nickade och log åt dem. Hennes längtan till den andra sidan vägdes mot hennes kärlek till Mether. Med vad som verkade vara en kraftansträngning sträckte hon sig ut mot Mether och tog tag i Methers hand. Nu flöt båda deras själar förbi raderna med dvärgar och såg plötsligt själarna av sina nära och kära. Mether pekade på Gwyllir och Flivendra spärrade upp ögonen i förvåning, hon såg frågande på honom och han nickade tillbaka. Nu blev hennes beslutsamhet ännu större. Mether guidade ned Flivendra i hennes egen kropp som syntes som ett tomt skal i den skira andevärlden. Han märkte att hon försökte smälta samman med sig själv. Tillslut sjönk hon in i den hålighet som var hennes kropp och Mether var tvungen att ta sig tillbaka in i sig själv. Det var nästan en ansträngning att lämna andevärlden. När han trängde tillbaka i sin egen kropp så kände han smärtan, både av skadorna och att han stod på knä på ett stengolv. Hans filosofiska funderingar avbröts dock snabbt av Gwyllirs glädjetjut. Han ansträngde sig till det yttersta att resa sig men klarade det inte utan föll ihop. Alla ansträngningar som han utstått under de senaste veckorna tog nu ut sin rätt och han säckade ihop på golvet. Flivendra piggnade på sig snabbt och bytte plats med Mether på båren, väl uppe så kramade hon Gwyllir oväntat länge. Gwyllirs min sade att hon var något förvånad över ömhetsbetygelsen även om de var systrar. Väl ute på borggården möttes de av en oväntad syn. Det visade sig att dvärgarna hade gjort processen kort med det fåtal slottsvakter som fanns kvar och här och där på borggården låg döda orcher i spridda högar. Gerrha förklarade att en liten tropp med dvärgar hade förföljt Mether och de andra ända sedan de befriade dvärgarna ur arbetslägret. Troppen skulle ha försökt befria dvärgarna men då de kom fram var det redan gjort med gott resultat. Deras plan var då att ansluta sig till er och hjälpa till men de han aldrig ifatt er och dessutom fick det förhinder i öknen när orcherna jagade er. De tog sig i alla fram till Krahag och väntade på att något skulle hända och då de hörde Gimlingraugs verkan slog de till. Vi hamnade mitt ibland dem när jag transporterade ut oss.  Flivendra fick prata ganska snabbt för att de inte skulle meja ned mig. Väl ute på borggården möttes de plötsligt av Kraha som uppenbarade sig framför dem. Rudchuw mötte försiktigt sin mor. Hon var dock inte nöjd med det utan gick resolut fram och kramade honom. ”Det känns som om det är första gången jag verkligen ser dig Rudchuw.” Han tittade upp på henne och trots att han var en tonåring accepterade han hennes omfamning. ”Kan du någonsin förlåta mig för att jag försummat dig så länge?”

”Du hatar mig inte för att jag är hans son?” Frågade han en aning ängsligt.

”Rudchuw jag har aldrig hatat dig och kommer aldrig att göra det. Du är inte riktigt hans son, du är orchen Gurmegs son. Reichar hade inte tagit över Gurmeg på den tiden. Gurmeg var bara en stackars vilseledd orch som inte förstod vad han gjorde. Hur skulle jag kunna hata dig? Det är jag som svikit dig om det är någon som gjort fel.” Kraha vände sig mot de övriga.

”Vad gäller er så kan jag meddela att vad som är kvar av mitt folk är på väg att lämna Heraland och Srenala, det var inga som sörjde då jag gav ordern att retirera kan jag meddela. Tydligen så hade ärkeprelatens följe återvänt till Khandartch och ställt till det för orchtrupperna som i stort saknade präster att beskydda dem. Jag har fått löfte om fri passage mot att inga nya fientligheter sker. Det kommer att ta många år att bygga upp allting som Reichar har kostat oss, och er. Tro mig när jag säger att jag hellre än allt annat skulle vilja ha det ogjort. Jag har bett Fröva bistå så mycket hon kan och jag hörde Mether också är begåvad med förmågan att tala med naturen. Din mor kommer nog att behöva hjälp på den fronten.” Mether som yrvaket var vid halvt medvetande funderade vad hon hade med saken att göra. ”Skulle du kunna börja genom att hjälpa mig något. Här på borggården finns ett gammalt träd som vuxit där ända från frö men nu, på grund av vanvård, håller det på att dö. Fröva tyckte bra om det här trädet och jag skulle gärna se att det kunde återställas någorlunda i alla fall.”

Mether prövade sina krafter och ställde sig försiktigt upp. Hen var fortfarande svag men kände att detta var viktigt om inte annat så symboliskt. ”Jag kan i alla fall försöka.”

Kraha visade honom till ett gammalt träd av för honom okänd sort. Trädet var ofantligt stort men barken tät och fast. Kronan på trädet var förvisso en sorglig syn. Den borde ha varit full med grönskande blad, men nu fanns inget mer än enstaka lövruskor. Med den här tillväxten skulle trädet snart förtvina. Mether rörde vid barken och kände det som om trädet skälvde till av förtjusning. Han pratade med det och försökte förmå det att knoppas och slå ut i löv. Trädet knorrade men betedde sig nästan tjurigt. Mether pockade och lockade och till slut sköt den långsamt knopp. Efterhand som trädets knoppar sprack och spred stora gröna blad gick det lättare. När Mether tyckte det räckte för att inte tömma trädet på energi släppte han taget och trädet svarade med att ge ifrån sig en bestämd och hörbar knorr. Kraha lyfte lite på ögonbrynen och sade, ”så har han nog inte gjort sedan Fröva var här sist.” Kraha gick fram och lade handen på trädet och i Methers ögon så lutade trädet något åt Krahas håll som svar.  

”Vad dig anbelangar så har vi lite att diskutera.” Gerrha ryckte till när Kraha fokuserade på honom. ”Jag har fråntagit alla präster deras krafter och om de inte kan visa sig värdiga skall de inte få tillbaka dem.” Gerrha tittade på sina händer som om de nu vore kapade. Kraha flinade lite, ”jag skulle behöva hjälp i sorteringsarbetet och vem vore bättre lämpad än någon som sätter sig upp mot sin egen gudinna när hon hade fel som överstepräst?” Gerrha klippte med ögonen och bugade sig sedan på knä, ”till er tjänst min gudinna”.