Utposten

När de kom fram till bergskedjan såg de det enorma arbete som lagts ned på att ta sig igenom berget kunde de inse hur många dvärgar som fått slava vid byggandet. På dvärgars vis var väggarna och taket finhuggna och utan blemmor och sprickor. Tunneln var bred nog att rymma dubbla led godsvagnar, dock inga takförsedda sådana, detta då takhöjden var begränsad. Enark avvek från de andra och gick fram till berget. Där satte han skaftet på Gimlingraug mot berget och koncentrerade sig djupt, det såg ut som han pratade i sin djupa koncentration. Ingen kunde höra vad han sade men dvärgarna nickade igenkännande. Det uppstod en kort väntan på att Enark skulle bli klar med vad han höll på med men han vägrade tala om vad han gjort när han anslöt sig till de övriga. De vandrade in i tunneln och hade inga problem även om de då och då mötte eftersläntande orchgrupper i dubbla led. För säkerhets skull hade dock Enark satt de mest stabila dvärgarna åt orchernas sida för att undvika olyckor. Då de slutligen såg dagsljus i änden på tunneln såg de att kvällen närmade sig. Heron gillade inte tanken på att slå läger i närheten av tunneln då sannolikheten att kringströvande orcheftersläntare skulle tänka sig ta dem för ett lätt byte och anfalla. Det var en onödig risk.

”Enark tror du utposten är helt demolerad eller kan vi övernatta där tror du?”

Enark funderade, ”det finns nog tillräckligt att erbjuda visst skydd kvar i alla fall. Nog en bra ide att förskansa sig något i alla fall. Stråtrövare brukar följa härar när de går i krig och har de inte fått tillräckligt med byte än kommer det nog försöka att ta det så gott de kan.”

Kvällen skymde på ganska snabbt nu och höstens ankomst började märkas, en klar kyla svepte ned från bergen. När de närmade sig utposten såg de att den var ganska intakt. En stilla rökpelare steg och slog i köldtaket där den som av en osynlig kraft inte kom längre och spred sig sakta i den ytterst lätta kvällsbrisen.

Heron sade, ”detta ser inte något vidare ut. Vi får vara beredda på att slåss om invånarna visar sig otrevliga.”

Till sin förvåning såg han dock att sköldflaggan för utposten vajade stolt fortfarande, lite skamfilad men ändå värdig. ”Flaggan kan vara ett trick,” påpekade Enark.

”Vi får se, ” sade Heron. ”Jag rider fram och anropar dem, det är ingen ide att smyga de måste ha sett oss på lång väg. Vänta här och var beredda på att fly”

”Jag följer dig, ” erbjöd sig Guddar.

Heron nickade och de gav sig av i sakta skritt. På ett lagom avstånd för att fly ropade Heron, ”Var hälsad därinne, vi kommer med fredliga avsikter.”

Efter en stunds tystnad kom ett kraftfullt svar, ”Ange vilka ni är och erat ärende. Vi släpper inte in några resande i dessa tider.”

Inte aggressivt fientliga i alla fall tänkte Heron. ”Jag är Heron Drakdödaren, Gränsjägare i Heras armé. Vi kommer från ett uppdrag inne i Kraha.”

”Heron, det tror jag när jag ser. Kom fram i ljuset.” Två facklor kastades ut framför porten. Heron visste inte om det var en fälla men såg sig tvungen att göra som de sade. Han tecknade åt Guddar att stanna och skrittade försiktigt fram mot porten. Han kände hur han var hårt bevakad, känslan av att ha flera bågskyttar med  pilarna på strängarna siktandes på en var överhängande men han härdade ut. Framme i ljusskenet kunde han inte se särskilt mycket då hans mörkerseende förstördes av facklornas sken. En kort stund tyckte han sig se en rörelse vid porten och insåg att han mycket väl nu kunde vara omringad.

”Vid Hera det är du. Släppte de iväg dig frivilligt?” Rösten kom från sidan av honom. 

”Eleas vad i all världen lever du?” Heron flinade nu med hela ansiktet.

”Jag trodde den här utposten gick under när Orcherna invaderade. Vänta lite skall bara kalla till mig de andra.” Han red ute en bit, för att visa för Guddar att det inte var någon fara, och vinkade till sig de övriga. Guddar signalerade tillbaka och red iväg för att hämta dem.

”Hur i all världen överlevde du, ” frågade Heron när han kom tillbaka.

”Låt oss säga så här. Efter att draken demolerade den här utposten då jag var utposterad här förra gången så infördes vissa säkerhetsåtgärder och när en dvärg en morgon kom rusande mot porten och förklarade att hela orcharmén skulle vara över oss inom en timme så tog vi det säkra före det osäkra och övergav posten upp i bergrummen vi grävt ut. Tack vare detta och att vi lyckades få posten att se övergiven ut så förstördes den inte heller så mycket.”

Heron nickade. En sådan liten utpost skulle bara körts över av orcharmén i alla fall.

”Sedan har vi försökt föra småskaligt krig mot godstransporter och annat som passerat i närheten. Under tiden har vi samlat på oss en duglig styrka. Dvärgen som varnade oss var glad att vi skyddade honom så han stannade och eftersom har det samlats fler och fler. Och som om det inte var nog kom en dag en lätt grupp alver och anslöt sig till oss. Vi lyckades dock aldrig slå ut tunneln helt. Orcherna placerade en försvarlig styrka vid den och det gav större effekt med mindre förluster att anfalla konvojerna.”

Heron och Eleas gick in genom porten, när Heron kom in kunde han se att hans känsla inte varit felaktig  både alv och dvärgbågskyttar kantade skyttegluggarna vid porten. När de kom in kom en alv rusande fram mot dem.

”Har ni hittat henne? Lever hon?”

Heron blinkade till men kände snart igen Illendi den ståtlige alv som varit befälhavare för den grupp som hjälpte dem att meja ned Orcherna som rövade bort Flivendra.

”Du kan vara lugn hon kommer snart med de andra.”

Illendi vände sig om och gav upp ett tjut som rungade genom borgen. Samtliga alver svarade samstämmigt och ett jublande glädjevrål spred sig över slätten.

 

Utanför ryckte både Flivendra och Gwyllir till då de hörde tjutet.

”Vad var det där,” frågade Enark.

”Tror inte vi är de enda alverna här. Inte på långa vägar faktiskt,” svarade Gwyllir.

 

Eleas ryckte på axlarna åt det alvernas glädjetjut. ”Ruggiga krigare vad man än kan tycka om dess prålighet. De har gjort livet mycket enklare för oss då det sällan är många fiender kvar då vi når fram. Deras långbågar har ruggig precision och räckvidd. Förlåt det är någon här som du kanske vill träffa. Ta dig in i sjukstugan där, hon kom hit för ett tag sedan.”

De sista orden ropade Eleas efter Heron när han rusade mot sjukstugan. Han slet upp dörren men därinne var tomt. Han kände igen hennes prydlighet  i ordningen därinne. Minnen från lyckliga tider kom över honom och han ville nästan inte veta mer av rädsla att känslan skulle försvinna. Han kände sig iakttagen och vände sig om. Där stod hon i sin enkla skönhet, åren som gått syntes inte på henne, hon var den hon alltid hade varit.

”Jag gick ut för att möta dig när jag hörde dig ropa.” Hon tittade på honom lätt frågande som för att se hur han kände för henne efter alla dessa år. Hela hans inre var nu i uppror, hälften av honom ville skrika ut i glädje den andra hälften skälla ut henne och känslorna gick från det ena extremläget till det andra utan att han kunde komma underfund med var han stod. Hon gick fram mot honom och omfamnade honom försiktigt.

”Jag har saknat dig”, var det enda han kunde få fram mellan tårarna.

Hon höll om honom och svarade, ”det har varit mitt livs svåraste tid detta. Jag har aldrig varit långt ifrån dig men ändå aldrig nära.”

 

”Mor du är här.” De avbröts av Mether som rusade in och slängde armarna om både sin mor och far. Hans ungdomliga iver kunde dock inte tygla sig länge utan han drog sig undan och sade, ”du måste träffa Flivendra.” Sprudlande av glädje sprang han ut för att hämta Flivendra. Heron passade på att säga , ”han vet fortfarande inte vem du är.”

”Jag trodde det var det som skulle avgöra kampen, varför har ingen berättat för honom nu då?”

”Vet inte, Ilios var säker på att han skulle behöva lista ut det själv.” Heron funderade och insåg att läget inte hade uppstått när han skulle ha kunnat berätta det. Mether hade varit ganska upptagen med Flivendra på vägen tillbaka.

”Undrar om det har med Flivendra att göra. Vi får se vad som händer. ”

Mether nästan släpade in Flivendra som stannade som förstelnad i dörren. Hon hade protesterat verbalt hela vägen när Mether hämtat henne, något om att inte vara presentabel.  Mether hade inte lyssnat utan insisterat.

”Förlåt mig men jag hann inte göra mig presentabel.” Flivendra såg uppenbart blyg ut. Hera flinade vid tanken på att kalla sig inte presentabel med finvävda kläder om än dammiga av ritten när Hera stod där i grova linnekläder mera praktiska än fina.

”Nå jag är inte så noga med sådant. Du är verkligen lik din mor. Har du Gwyllir med dig också?”

”Jodå jag är här.” Gwyllir stack in sitt huvud i dörröppningen. Hera gick fram och omfamnade de båda alvkvinnorna i en omild men hjärtlig kram.

Med ett förvånat uttryck släppte hon kramen och tittade på dem med en lite skrämd men också upprymd blick. När hon skärskådat dem båda slappnade hon av lite och sade.

”Jaså Gwyllir du har varit ute och slarvat märker jag. Vem är den lycklige fadern.”

Gwyllir rodnade kraftigt och fick ur sig något om Enark dvärgen. Flivendra stirrade misstroget på Hera, ”hur kunde du veta det?”

”Det är vad jag gör. Jag har förlöst fler barn än jag kan komma ihåg och min näsa har aldrig haft fel i fråga om en person är gravid eller inte. Speciellt inte förstagångsföderskor.”
Hon vände sig till Gwyllir, ”nå äter du rätt och tar du hand om dig?”

”Äta rätt?” Gwyllir såg ut som ett frågetecken.

Hera frustade till lite över att Gwyllir inte ens förstod frågan men tog henne sedan åt sidan för att prata enskilt med henne.

”Varför såg hon så orolig ut,” frågade Mether Flivendra ovetandes om vad Hera hade sagt till Gwyllir.

Flivendra rodnade när hon svarade, ”hon trodde det kanske var jag som väntade barn.”

Mether förstod först inte vad det gjorde för skillnad innan han tillslut insåg vilken insats i det hela han själv skulle ha haft. När det gick upp för honom rodnade han och sade inget mer på ett långt tag.