Enark

Heron begav sig till värdshuset där de andra väntade. Det visade sig att Ilios bjudit Mether på diverse starkvaror. Detta och de senaste dagarnas händelser gjorde att Mether satt nu och sov lutandes över bordet. Ilios var i full färd med att försöka övertala Kshawa att tillbe gudinnan. Kshawa vägrade blankt och började tappa humöret. En uppståndelse vid dörren fick dock alla att rikta blickarna ditåt. Tre män stod runt något som såg ut som ett barn, knappa metern lång. Armarna som stack ut ur skjortan talade dock sitt tydliga språk, underarmarna såg ut som om man tagit en smeds och tryck ihop dem på längden.

"En dvärg", sade Heron förvånat. 

"Vissa gör det svårt för sig för att bevisa hur korkade de är", sade fader Ilios. Vad han menade med detta fick snabbt sin förklaring då en av männen måttade en spark mot dvärgen. Mannen såg sin fot missa i luften och hörde när skenbenet bröts av ett kraftigt slag från dvärgen. Mether som nu vaknat till var förvånad över hur snabbt den kraftiga lilla dvärgen kunde röra sig. De andra två bråkmakarna drog nu sina svärd under kraftiga protester fån värdshusvärden. Dvärgen såg inte det minsta bekymrad ut utan såg bara till att han hade ryggen fri och att ingen annan skulle blanda sig i striden. Dvärgen lekte med sina två motståndare och slog med jämna intervall till dem på fötterna med vad som såg ut som ett träskaft till en slägga. Det såg nästan ut som en lustig dans med de två hoppandes på ett ben vrålande av smärta. Nu började dock en del åskådare dra sig närmare striden. Ett svärd blixtrade till och splittrades i luften mot en grå skugga bakom ryggen på dvärgen. Silvertand stod nu med hasorna på dvärgens vänstra sida och morrade åt de som försökte blanda sig i striden bakifrån. Nu hördes fader Ilios torndrösa stämma säga, "Vare sig Silvertand, jag eller Gudinnan tycker om en oärlig strid". " Nu får det vara nog med detta eller så får ni med mig att göra. Heron, Kshawa och Mether reste sig bakom Ilios då han tände sin stav med en blå glöd. Det var dock en annan person som allas blickar riktades mot bakom Ilios. Mellan sina händer hade Mether en ström av vita blixtar och hans ögon lyste upp trion med ett vitt sken. Hela värdshuset stannade upp i allt de gjorde för att stirra på Mether. Det hela avbröts av en Stadspatrull som smällde upp dörren. "Vad försiggår här", röt gruppledaren. Då blev det kalabalik i värdshuset. Bråkmakarna försökte bära med sin skadade kamrat och smita ut bakvägen samtidigt som de flesta människorna försökte fly förbi Stadspatrullen. I tumultet så tog sig Silvertand och Dvärgen fram till bordet där Ilios och de övriga satt sig för att vara ur vägen från oredan som var medan stadspatrullen försökte se till att inga misstänkta smet. Dvärgen presenterade sig som Enark och tackade för assistansen. "Förvisso hade jag kanske klarat mig relativt helskinnad men det hade blivit mer blodspillan och jag tycker inte om att ta livet av någon i ett fånigt slagsmål. Det blir dessutom så mycket besvär efteråt."

"Sund inställning", sade fader Ilios. "Även om vissa förtjänar det."

"Hur gick det med dig", undrade Heron och satte sig på huk framför Silvertand.

"Har du brutit någon tand", frågade Heron samtidigt som han lyfte på läppen på Silvertand. Det som han såg fick honom så häpen att han satte sig på golvet i ren förvåning. Under Herons tumme sken en rad med silverglänsande tänder. Ilios drog in luft i ett snabbt andetag och tittade sedan snabbt på Mether. Ilios blick for sedan över de övriga i gruppen. Det såg ut som om Ilios räknade igenom något i huvudet. "Det fattas tre", mumlade han för sig själv och flinade lite. Mether hörde detta men tänkte inte mer på det. Mether hade aldrig tyckt det varit onormalt att Silvertands tänder inte såg ut som vanliga tänder. Han trodde att alla vargars tänder såg ut som Silvertands men när han tänkte efter så förstod han att han trott fel. Enark tittade på tänderna och sade "Ingen risk att bryta de där. Vad har han för kost för att behöva tänder i mithril, sten?" Ilios flinade till och sade, "jag tror de där tänderna bitit något betydligt mjukare och ädlare". Det såg nästan ut som Silvertand flinade han också. Ilios erbjöd Enark något att dricka och Enark var inte sen att tacka nej. Mether märkte att Enark slängde hungrande blickar på brödet som han hade framför sig Mether som kände av alkoholens effekter hade ingen direkt aptit utan erbjöd brödet till Enark som i det närmaste kastade sig över brödet. Då Enark var halvvägs genom brödet tittade Mether på Ilios som nickade och beställde in en soppa åt Enark. Enark mumlade ett tack under tiden han tuggade och började sleva i sig soppan med munnen full av bröd. Då Enark hade satt i sig all mat och rapat en vad Enark själv tyckte var en ypperligt hövlig rap frågade Heron, "Hur kommer det sig att du är så långt hemifrån och såpass hungrig min vän?"

Enark rapade ogenerat igen rensade skägget från smulor och svarade. "Jag har flytt undan Orcherna men det verkar som de kommer bli min död i alla fall."

"Hur då?" undrade Mether.

"Den här staden lär inte kunna stå emot armén som snart står utanför dess murar någon längre tid."

"Ingen armé i världen kan inta Khandartch innan förstärkning anländer", sade Heron.

"Var inte så säker på det", sade Enark. "Armén består av nästan alla Orcher i Krahag och de som inte ingår i armén jobbar på att försörja den."

"Hur skall de kunna göra det? Det är ju en hel bergskedja mellan Krahag och Heraland och de delar av Heraland som ligger närmast här är karga och relativt ofruktsamma."

"Det var en bergskedja mellan Krahag och Heraland." rättade Enark.

"Vad menar du?"

"Jag menar att horder av dvärgar har slavat i grävandet av en tunnel genom Krahag-Duul. Det har dessutom byggts en väg fram till tunnelns början på Krahag sidan."

"Hur i all världen vet du det?"

"Jag var först igenom och lyckades smita med hela min arbetsgrupp. De andra har blivit nedjagade av Orcher och jag är ensam kvar dömd att dö i en dömd stad."

"Var ligger denna tunnel?", frågade Heron.

"Den låg någon kilometer väster om en befästning som jag tror tillhörde gränsjägare. Den hade en sköld som flagga."

"Befästningen vid Krahag-Duul", sade Heron eftertänksamt och såg bekymrad ut.

Ilios konstaterade sakta "vi måste lämna staden innan det är för sent."

"Men jag har inte hittat min far än," protesterade Mether.

Ilios log mot honom och sade, "din far skulle nog tycka samma sak".

"Jag måste till befälhavaren med dessa uppgifter", sade Heron. "Ilios försök att få tag i hästar till alla som rider och en till packning. Jag vet att det är svårt men försök i alla fall."

Ett hopp tändes nu i Enarks ögon. "Kan jag följa med er?", frågade han.

"Gärna, vi behöver alla som kan försvara sig", sade Ilios innan någon annan hunnit säga något. Heron tittade på Ilios men Ilios såg bestämd ut och han beslöt att inte protestera.

"Vi måste vara härifrån innan kvällningen och kan inte räkna med att vila på ett par dagar", sade Heron och sprang iväg ut i nattmörkret. De övriga i gruppen samlade ihop det de hade med sig och började gå mot dörren. Ett plötsligt vapenskrammel utanför dörren fick dem att släppa allt och rusa ut. Där såg de Heron inringad tillsammans med en bjässe till människa och en kort och tanig figur. Den taniga figuren gjorde snabba utfall mot fienden då de blockerade yxhugg från bjässen. Kshawa och Silvertand satte av mot angriparna och Ilios och Mether samlade sig för anfall. Under koncentrationen kände Mether att något drog vid bältet på honom. "Lånar bara", sade Enark och rusade mot fienden med Methers kniv. Striden var snabbt över då motståndarna flydde hals över huvud då de såg de andra komma rusande.

"Vilka var det?", frågade Ilios då de kom fram till Heron.

"Troligen samma idioter som var inne på värdshuset. De låg i bakhåll för mig och hade nog tagit mig med överraskning om inte de här två dykt upp."

"Vi såg dem ligga på lur här utanför och antog att de inte var några trevliga typer", sade den stora mannen, den lilla nickade medhållande. "Då de hoppade på dig tänkte vi jämna ut oddsen något."

"Er två har jag sett förut", sade Ilios "Ni har arbetat åt prelaten Pireus för ett tag sedan."

"Det stämmer vi var anställda som livvakter åt honom då han hade en liten fejd med en krigsherre i norr. Jag är Guddar och min tyste kompanjon heter G' för det är det enda han kan säga."

"Jag är evigt tacksam för erat ingripande, jag vet inte hur det hade gått utan er."

 "Du såg ut att kunna hantera det själv i och för sig men det hade nog blivit mera blodspillan på den andra sidan och sådant är alltid onödigt."

Fader Ilios bröt in och frågade, "nu kommer jag vara lite rättfram men har ni någon uppdragsgivare nu eller skulle ni kunna jobba för oss. Vi skall försöka ta oss härifrån och undvika Orcharmén." 

"Varför så bråttom?", undrade Guddar.

"Kort sagt så är staden dömd och Orcherna har en tunnel under Krahag-Duul. Det finns inget strategiskt hinder för Orcherna att ta hela södra Heraland innan de kan bli stoppade", sade Heron och tittade lite undrande på Ilios. Ilios nickade och Heron tänkte att Ilios hade något i bakfickan.

 

De beslutade att dela på sig. Enark och Heron gick med Kshawa mot garnisonslokalerna och Guddar, G', Silvertand, Mether och Ilios gick för att försöka skaffa sig hästar. Guddar och G' hade redan ett gigantiskt sto som de båda kunde rida på. Det betydde att de behövde ha minst två hästar till men då skulle Enark behöva rida tillsammans med någon och packningen skulle behöva vara fördelad på alla hästar så två hästar till vore bra.

 

Deras första anhalt var klostret mitt i staden det låg ensligt vid ena muren med en begravningsplats liggande alldeles intill. Ilios gick in för att hämta sina besparingar för att kunna köpa hästar och betala Guddar och G'. Klostret var i det närmaste öde då de flesta gett sig iväg med ärkeprelaten, det var bara de som var avdelade för stadens försvar som var kvar. Ilios gick in till stallet och konstaterade att det inte fanns en enda häst kvar i hela stallet, ärkeprelatens följe hade tagit alla hästar som fanns. Han stannade en stund inne i tempelbyggnaden och bad till gudinnan om hjälp. "Det är faktiskt jag som skall be dig om hjälp", svarade Hera. Ilios blev så häpen att han ramlade baklänges där han stod mitt framför en uppenbarelse av Hera. "M.. Min gudinna jag är din att kommendera", stammade Ilios.

"Sluta upp med sådana dumheter jag avskyr att kommendera. Jag tänker dock påminna dig om löftet du gav i cellen."

"Ja, min gudinna."

"Du måste få med dig alla och söka hjälp hos min syster. Det är det enda som kan rädda Heraland från total ödeläggelse. Inte ens jag kunde förutse att Kraha skulle komma runt hindret som våra bröder satt upp. Det är inte riktigt likt henne att komma på en sådan sak."

"Din syster? Och bröder. Men hur i all världen hänger allt ihop?", Ilios var förvirrad, detta var inget som ingick i teologin i Heraland. Att Hera skulle vara syskon med de andra gudarna och att det dessutom fanns manliga gudar det var något nytt för Ilios.

"Ledsen att behöva kasta omkull din världsbild så här plötsligt men kort sagt så är Srena och Kraha mina systrar på sätt och vis. Du måste ta med dig alla till Srena och be henne om hjälp."

"Har jag fel eller är vi nästan alla enligt profetian nu?"

Hera log, "du har alltid varit klipsk för att vara man du Ilios". "Ja det verkar som om det bara fattas en. Men tro inte att det är jag som har fört ihop er det enda jag har gjort är att se till att Guddar och G' var på uppdrag här i Khandartch då ni kom hit. Jag kanske antydde att de skulle gå förbi värdshuset då de gjorde det men de andra har jag inte gjort något åt. Jag funderade faktiskt var Kattkvinnan och den härdade skulle komma ifrån. Hade inte en tanke på att en magiker skulle skapa Kshawa och att en dvärg skulle komma till Khandartch på sådana omvägar."

"Jag tyckte väl Guddar och G' var lite väl påpassligt där. Men då är det som jag tror att Mether.."

"Ja. Men han får inte veta det ännu. Han måste få reda på det själv."

"Så då är Heron..."

"Ja inte en enhörningsjägare i alla fall."

"Jag förstår. Det är mycket han inte vet", sade Ilios och flinade lite illmarigt.

"Ge sjutton i att flina sådär. Han får absolut inte veta någonting. Det har kostat mig mycken sorg och möda hålla profetian så förstör inte det nu. Profetian är vår enda chans att kunna klara oss från totalt kaos och mörker."

"Den är alltså sann. Jag antar att jag inte kan säga något till någon?"

"Det är en tung börda att axla men jag litar på dig. Sedan du gav mig ditt löfte har du aldrig svikit mig. Dock har du gjort mig väldigt besviken vid åtminstone ett tillfälle."

Ilios höjde frågande på ögonbrynet.

"Vad i hela friden tänkte du på när du gav honom alkohol att dricka. Han är alldeles för ung för detta din tanklösa karl!", med den utskåpningen försvann Heras uppenbarelse.

Ilios var alldeles mållös och stod som i trans ända tills en munk kom fram och talade till honom.

"Fader Ilios. Fader Ilios har du haft en uppenbarelse? Jag kan känna Gudinnans närvaro."

Fader Ilios som fortfarande var omskakad av utskällningen och uppenbarelsen kunde bara nicka. Munken strålade upp och var på väg att rusa ut ur templet då Ilios ropade tillbaka honom.

"Jag fick ett uppdrag", sade fader Ilios. "Men det måste hållas hemligt. Vet du var man kan få tag i hästar."

Munken såg bekymrad ut men så kom han på det. "Ärkeprelaten har ett stall i sitt herrsäte. Jag känner den munk som är tilldelad som stalldräng. Jag skulle kunna skriva ett brev till honom där jag förklarar att du fått en uppenbarelse." Munkens ögon lyste av lycka att få hjälpa till.

Ilios vandrade tagen men lättad ut ur klostret. 

 

Heron ansökte om en brådskande privat audiens hos Befälhavaren. Befälhavaren blev något förvånad över denna begäran och beviljade honom audiens. Befälhavaren tittade på trion som klivit in genom dörren. Heron tittade på adjutanten som dröjt sig kvar i rummet. Befälhavaren viftade bort invändningen och sade, "han hör allt som sägs i alla fall". Adjutanten såg något skamsen ut men protesterade inte.

Heron började, "En av de saker som bekymrat mig har varit med vilken hastighet som Orcharmén måste tagit sig förbi Krahag-Duul. Det verkar dock som om vi fått en trolig förklaring nu. Den här dvärgen säger att mängder av dvärgar tvingats jobba i åratal med att gräva en tunnel under Krahag-Duul." Befälhavaren blev nu blek i ansiktet.

Heron fortsatte, "dessutom verkar det som om de sett till att ordna vägar fram till andra sidan tunneln för att klara att transportera förnödenheter och trupper."

Befälhavaren sade ingenting på ett tag. Han bearbetade informationen på olika sätt och kom fram till en slutsats, "Khandartch är dömd att falla". "Det enda positiva är att vi nu vet hur de gjorde det. Det gäller bara att få ett meddelande till Allhindra för att tala om det för generalerna. Kanske kan vi slå dem eller åtminstone förhindra deras framfart om vi kan täppa till försörjningsleden för dem."

Enark harklade sig och sade, "det skulle vara möjligt att få tunneln att rasa ihop om man vet vad man gör."

"Jag är rädd att tunnelgrävande inte är någon specialitet i Khandartch."

"Jag tänkte väl snarast på dvärgar från tillexempel Ishdar. De skulle kunna få tunneln att rasa ihop om de bara kunde komma in. De har blivit hårt ansatta av Orcher som rövat folk till tunnelbygget så jag tror de skulle ställa upp frivilligt", fortsatte enark.

"Eller mot en viss betalning antar jag", sade befälhavaren och flinade lite.

"Skulle man börja dela ut tjänster gratis så vet man aldrig var det slutar",  flinade Enark tillbaka.

"Sant så sant. Nåväl Ishtar ligger väster om vad som var Krahag-Duul posteringen. Det krävs nog både list och styrka för att ta sig dit. Kanske kan vi avdela mindre grupper som smyger iväg och försöker komma fram genom Orcharmén. Nåväl det är mycket att ordna med. Var det något mer Heron."

"Nej, har jag fortfarande order om att ta hand om pojken eller skall jag stanna här och försvara Khandartch?"

"Det avgör du själv men om nu pojken är lika kraftfull som Ilios påstår så lär det vara bättre att pojken lär sig mera och hämnas Khandartch än att dö här och nu outbildad om än talangfull."

"Jag förstår", sade Heron.

 

Befälhavaren tittade på dvärgen och sade, "om jag nu är dömd att dö så vill jag reglera mina skulder Heraland är dig skyldig ett stort tack. Mottag därför detta som betalning och gåva från Heraland. Den har legat här i generationer och det vore synd om Orcherna fick tag på den utan att den användes i strid." Befälhavaren räckte fram ett läderpaket till dvärgen. Medan Enark packade upp paketet så sade befälhavaren, "erat folk har vissa uppfattningar om bäraren till denna så om du inte vill använda den så ta hand om den tills du hittar någon som vill."

Enark stirrade nu med vidöppna ögon på föremålet i hans hand. "Gimlingraug. Hade jag vetat att den fanns här så hade jag vallfärdat hit årligen. Det är en stor gåva kanske större än du inser."

"Jag har en vag uppfattning om hur högt den värderas av er dvärgar", svarade befälhavaren. "Såvitt jag förstår så kom en dag en dvärgkonung vid namn Gimling hit och lämnade den här med önskan att den skulle ges till någon värdig dvärg som förbättrat relationerna mellan människor och dvärgar han hade i en dröm sett hur alla raser skulle förslavas under Orcherna och Kraha om de inte samarbetade."

"Det vore just typiskt honom alla dvärgar har letat som galningar för att hitta Gimlingraug ända sedan han gömt den. Det ingen av oss insåg var att han inte gömt den i någon grotta utan helt öppet hos människorna. Nu förstår jag vidden av vad han menade med sina sista ord. Han sade om ni inte kan förmå eder att ta er ur mörkret och söka vidga er vänskap är ni dömda att dö i det mörker ni själva valt att leva i."

"Den värderas alltså så högt av dvärgarna"; sade Heron och pekade på Gimlingraug.

"Den bärs bara av dvärgarnas konung. Vi har inte haft någon sedan Gimling", sade Enark och såg sorgset på Gimlingraug. "Den här kan jag inte ta emot", sade han sedan.

Befälhavaren tittade stint på Enark och sade. "Såvitt jag förstår så är du en av de få som frivilligt begett dig in i en människostad på flera århundraden och jag har knappast någon annan kandidat till att bära den. Så om du inte anser dig värdig att bära den så får du lov att ta med dig den så att Orcherna inte får tag i den. Om du sedan väljer att ge bort den till en bättre lämpad dvärg är din ensak."

Enark ryckte till av befälhavarens hårda ord, tittade först förvånat på befälhavaren och nickade sedan.

"Dåså iväg med er nu allihop innan staden är belägrad jag måste sköta om försvaret och försöka organisera patruller till Ishtar." Adjutanten föste nästan iväg gruppen ut ur rummet.

 

Hem     Kapitel Nästa:Flykten från Khandartch