|
|
Morgonritualen
blev snabbt avklarad då deras matförråd var begränsat, även om bonden Wersk
hade försett dem med extra proviant i form av bröd, frukt och torkat kött. De gav
sig av mot de väntande passen i Doragh al Khandartch kedjan. Under färden hade
Heron förklarat att han jagade gruppen med Orcher som nästan blev hans död. Det
hade rapporterats att ett mindre band Orcher befann sig i trakterna så en grupp
gränsjägare hade gett sig ut att söka upp och förgöra Orcherna. De hade delat
på gruppen för att söka bättre dock hade ingen av de andra gränsjägarna hörts
av då de skulle återsamlas. Heron tänkte han skulle hålla spåret på Orcherna
och invänta förstärkning. Det var då han gick in i deras fälla. Gruppen med
Orcher verkade dessutom ha fått förstärkning då rapporterna inte talade om fler
än fem sex Orcher i bandet. Heron drog slutsatsen att de övriga gränsjägarna
också råkat i bakhåll och förmodligen inte överlevt.
Den lilla gruppen
vandrade in i dalgången och framför sig reste sig en massiv bergskam med
snöklädda toppar som tornade sig upp som en mur i bortre änden av dalgången.
Dalgången i sig omgärdades av en lägre bergskam med en bäck som rann ned från
den ena kammen i en liten sjö mitt i dalen. Dalen hade en tydlig led som
sträckte sig in mellan passen i dalgången. Det var en relativt välanvänd led
för handel från Khandartch till de västra delarna av landet. Dock var det inga
karavaner i dalen nu. Det borde varit åtminstone något följe ute så här års.
Karavanleden var välbesökt och sikten i dalen var god. Det tar en
långsamtgående karavan en hel dag att ta sig genom dalen men inte ett spår av
aktivitet syntes någonstans. Heron började känna sig lite illa till mods förvisso
hade tiderna blivit oroligare på senare tid. För bara några år sedan skulle
Orcher i landet vara helt otänkbart medan nuförtiden så hände det då och då att
enstaka grupper tog sig in i landet. Heralands gräns var lång mot fiendeland
men den var kantad av höga bergskedjor så en invasion av en arme var i det
närmaste otänkbar. På de ställen där bergen var lättare att tränga igenom så
fanns det starka befästningar på båda sidorna om gränsen. De grupper som tog
sig in i landet antogs komma över bergspass som var svårforcerade.
De slog läger vid
den lilla bäcken som rann genom dalen. Lägerplatsen låg vid foten av
bergskedjan och hade använts av mången vandrare förr ty där fanns i det
närmaste permanenta lägerytor med uppgjorda eldstäder och sovplatser. Då de i
det närmaste gjort sig redo för natten började Silvertand vädra i luften.
Mether frågade Silvertand vad som var fel. Bergskatt och människa sade
Silvertand. "Vad känner han", frågade Heron.
"Bergskatt
och människa sade han jag vet inte vad han menade."
"Precis vad
han sade", hördes en röst från klippväggen säga. "Del människa del
bergskatt."
Heron snurrade
runt med handen på svärdsfästet. "Det kan sägas vara oartigt att smyga på
folk sådär."
"Jag ville
bara försäkra mig om att ni inte tillhörde fienden. Det finns så många i
trakten numera." svarade varelsen som låg lojt på en klipphylla och
tittade ned på dem.
"Hur vet ni
att du är på våran sida?", frågade Heron.
"Det vet ni
inte", svarade varelsen.
"Nåväl du har
inte anfallit oss än så jag kan väl räkna med att du inte är uppenbart fientlig
i alla fall."
"Sant. Om
jag inte väntar på ett bättre tillfälle"
"Du har
vandrat bredvid oss ända sedan bondgården", sade plötsligt Mether. Detta
fick både Silvertand och Heron att släppa varelsen med blicken och titta
förvånat på Mether.
"Vill du
kanske tala om vad du heter", fortsatte Mether.
"Du är en
märklig pojke du. Hur kunde du veta att jag vandrat bredvid er?"
"Jag vet
inte jag känner av din närvaro på något vis. Jag tror till och med att du följt
efter oss längre. Men jag är inte helt säker."
Varelsen
skrattade lätt. "Det stämmer jag har vandrat bredvid er ända sedan jag
kände lukten av Orchblod för ett par dagar sedan. Jag såg erat lilla privat
slagfält och högen med Orcher som ni dödat. Jag tänkte att ni verkar vara ett
gott resesällskap om man skulle råka ut för svårigheter."
"Varför har
du då inte visat dig tidigare?", undrade Heron.
"Jag hade
tänkt göra det tidigare men jag litar inte på eran fyrbente kompanjon.
Förmodligen ärvt av min djuriska sida. Dessutom hade ni kontakt med en häxa.
Jag aktar mig noga för magiker efter vad de gjorde med mig."
"Min vän här
kommer inte att göra dig illa så mycket kan jag garantera. Vad gäller häxan och
magiker var det mera en slump att vi träffade på häxan då vi gjorde det."
"Gott, men
se till att han inte dummar sig", sade varelsen och började röra sig
smidigt nedåt för klippväggen. Mether sade till Silvertand på skarpen att inte
göra någonting åt varelsen såvida den inte anfaller. Silvertand stirrade stint
på varelsen som om han inte ville annat än att springa fram och skälla på den.
När varelsen kommit ned för klippväggen såg Mether och Heron att den såg ut som
en kvinna i heltäckande gyllenfärgad päls med kraftigare muskler och ett
käkparti som gjorde hennes ansikte mera likt en Bergskatt. Öronen var mindre än
en människas, pälsbeklädda och riktbara vad det verkar. Hennes ögon lyste
nästan i grön färg med pupillen i en smal springa. Hon synade dem alla och
sade.
"Mitt namn är
Kshawa."
"Jag heter
Mether", sade Mether och sträckte fram handen.
"Kan
inte", svarade Kshawa och höll upp en tass som endast skilde sig från en
bergskatts via ena liten kloförsedd tumme.
"Mitt namn
är Heron", sade Heron och fortsatte. "Ursäkta frågan men vad är du?
En skepnadsändrare?"
"Nej jag är
vad jag är. Ensam i världen hoppas jag."
Mether och Heron
såg att ämnet var känsligt så de lät flera frågor bero.
"Ni kanske
skall fundera på en ny färdväg", sade Kshawa. Jag har sprungit lite i
förväg medan ni slog läger och framme i nästa pass finns en stor mängd Orcher;
de verkar ligga på lur för karavanerna."
"Vad i hela.
Varför har inte gränsjägarna gjort något åt det hela? Det måste vara något
stort på gång", sade Heron förargat.
"Jag håller
med dig. Det har inte funnits så här stora mängder Orcher i trakterna sedan det
senaste kriget", sade Kshawa.
Det föll en lätt
tystnad över lägret som avbröts plötsligt av Mether, "Det händer
något."
Sekunden senare
avbröts kvällen av en blixt som lyste upp hela bergspasset framför dem. I
blixtskenet kunde de se en mängd Orcher på väg ned i bergspasset.
"En
präst", sade Heron och satte av. Silvertand följde honom i hälarna. Du
stannar här skrek Heron åt Mether. Kshawa vandrade fram och tillbaka som ett
rastlöst lejon innan hon med ett avgrunds vrål satte efter de andra
kombattanterna.
Mether blev
lämnad ensam kvar och kunde i de enskilda blixtarna se hur Orcherna myllrade
mot en punkt längst ned i dalgången. För varje blixt kände sig Mether mer och
mer euforisk. Han kände sig upplivad och som om han blev urladdad för varje
blixt. Blixtarna ökade nu i intensitet och Mether kände sig mer och mer
indragen i striden. Det sista som Mether såg var en klotblixt som rullade upp
och ned för bergskammen och omslöt Orcher på sin väg. Plötsligt klipptes alla
band av till striden och Mether föll utmattad ihop. Han vaknade av att Heron
stod över honom och ruskade honom i axlarna. Han kände sig som en urvriden
trasa och Heron fick ruska honom ordentligt för att han skulle vakna till.
"Vad hände
med dig?", undrade Heron.
"Jag vet
inte. Jag kände det som om jag sveptes med i striden och blev mer och mer
involverad när plötsligt allt klipptes av och jag föll ihop. Det känns som att
någon har bultat på hela min kropp med en knölpåk. "Vad är det jag
hör", hördes en röst bakom Mether. "Ett prästämne minsann."
Mether vände sig om och såg en bastant flintskallig man med ett blodigt bandage
om huvudet. "Det är prästen vi tänkte oss rädda", sade Heron.
"En av de mäktigaste jag mött dessutom han mejade ned hela grupper av
Orcher vi kunde nästan bara stå och se på när han avverkade dem en efter
en."
"Jag skulle
inte dra för stora växlar på det här", sade prästen. "Gudinnan måste
varit nära. Så mycket kraft som jag kände har jag, och förmodligen inte många
andra heller, aldrig känt förut." Med det föll han på knä och tackade
gudinnan på ett ärligt och rättframt sätt. Prästen gick därefter fram till
Mether och presenterade sig som fader Ilios. Han hade ett rättframt sätt och
var en bullrande skämtare när andan föll på. Han frågade Mether en aning om hur
han känt sig i stridens hetta men då han märkte att Mether fortfarande var
utmattad lät han honom vila. Ilios tog Heron åt sidan och pratade med honom,
"Pojken din har en naturbegåvning som präst". "Vi letar ständigt
efter barn med talang men detta kan vara något stort jag ansågs som en lysande
naturbegåvning när jag upptäcktes men detta är större tror jag."
"Hur vet du
det."
"Du sade att
han kände av någonting redan innan den första blixten föll. Det brukar ta flera
år att utveckla den sortens känslighet. Dessutom så är hans beskrivning av hur
han kände sig medryckt i striden är väldigt ovanligt och att vara så inne i
kraften att man faller ihop då den avbryts det har jag nog aldrig hört
tidigare. Han måste ha säckat ihop då jag knockades."
"Kan det
vara något band mellan er?", undrade Heron.
"Nej, jag
tror inte det. Vi har ju aldrig träffats så vitt jag vet."
"Vad vill du
göra nu då?"
"Jag skulle vilja
ta med honom till rådet i Khandartch om de nu finns kvar det vill säga."
"Hur menar
du?"
"Det kommer
rapporter om att Orcherna samlas i en stor här mellan Khandartch och
Krahag-Duul. Det kommer inga rapporter från Krahag-Duul längre så rådet håller
nog på eller så har de packat ihop och lämnat Khandartch. Jag var utskickad att
kontrollera om den här vägen var farbar för rådet."
"Hur är det
med garnisonen?"
"Den
bemannar nu stadsmurarna i Khandartch och har skickat bud efter förstärkning
till rikets alla hörn."
"Ingen har
kommit åt vårat håll", sade Heron halvtyst för sig själv. Han anade att
budbärarna antagligen låg döda i passet framför dem."
"Jag hoppas
att du kan tänka dig att låta din son gå prästerskapets hårda bana."
"Va, vem
vadå?", svarade Heron undrande.
"Ja pojken
det vill säga."
"Mether, han
är inte min son. Han räddade livet på mig när jag var döende."
"Jag skall
träffa min far i Khandartch", sade Mether där han låg och tog igen sig.
"Vad heter
han? Kanske jag vet vem han är", sade Ilios.
"Jag vet
inte vad han heter", sade Mether som om det var den mest naturliga saken i
hela världen.
Heron vinkade åt
sig prästen och förklarade historian för honom. Men i stället för att tycka att
iden var tokig log prästen.
"En sådan
fullkomlig tillit till gudinnan och hans moder. Vi får väl se vad som händer
när vi kommit till Khandartch."
"Är du tokig
vi kan inte ta oss igenom dalgången en gång till. Dom är beredda på oss nu. De
spanar förmodligen på oss hela tiden."
"Hav
förtröstan i gudinnan vi skall nog komma förbi. Jag vet om att de är där
nu."
Med det började
han be på sina knän. Mether vred sig där han låg och vilade sig. Både han och
prästen var nu i djup koncentration. Luften runt den lilla gruppen började
tjockna på sig en dimbank bildade sig nu runt gruppen och spred sig åt passet
till. Heron började inse vad Ilios plan var och beordrade Silvertand och Kshawa
att spana i förväg i dimbanken medan Heron skyddade Ilios och Mether. Mether
var nu inte kontaktbar utan stirrade tomt i luften framför sig. Heron lyfte upp
Mether på hästen och ledde den, vad det verkade som, sömngående Ilios. Heron
visste att om ett tag så skulle Orcherna fatta oråd och hitta på något så det
gällde att agera snabbt. Heron ledde gruppen i rask takt framåt. Han blev
förvånad över hur väl prästen hängde med i terrängskiftningarna. Han fick då
och då kontakt med Silvertand och Kshawa som vände tillbaka då och då för att
titta till gruppen. Ibland fick de två spanarna lov att leta deras spår i
sicksack bakom dem för att hitta gruppen igen. När de kommit fram till
passöppningen kom Kshawa tillbaka i språngmarsch för att varna Heron att
Orcherna bildade kedja från hennes kant för att täcka passöppningen med en
Orchmur. Silvertand kom tillbaka straxt efter och varnade han också. Heron
ökade nu farten för att försöka hinna igenom innan muren stängdes framför dem.
Silvertand och Kshawa blev iväg skickade igen och höll Heron underrättad om hur
det gick. Det såg ut som om de inte skulle klara det. Då skickade Heron iväg
Silvertand och Kshawa att göra ett skenanfall på ena flanken så att Orcherna
skulle bli förvirrade och avbryta murbyggandet. De valde ut en svagt beväpnad
del av muren och rusade till anfall. Två Orcher föll utan att de visste vad som
anfallit dem. Silvertand och Kshawa rusade igenom luckan i muren och hörde
larmet som gick längs muren. Som Heron räknat ut släppte Orcherna muren och
rusade i riktning av tumultet. Heron hade bara att slåss mot några få
eftersläntrare som planlöst vandrade omkring i dimman. Av tumultet att döma
hade Orcherna anfallit varandra i dimman. Risken var nu bara att någon skulle
samla ihop Orcherna och börja söka efter dem i grupp. Silvertand och Kshawa
anslöt sig till gruppen straxt efter. Kshawa tittade på Silvertand men sade
ingenting.
Deras färd ut
genom bergspasset gick nu i saktare mak ända tills Mether ropade till. Han
vrålade ut ilska och hat samtidigt som gruppen omslöts av ett kompakt mörker
som en kupa av svart glas.
Mether såg nu i
det närmaste demonisk ut och svettades kraftigt. Han kände det som om han
försökte hålla en enorm tyngd ifrån dem med ett tunt tygstycke. Hur han fått
upp skölden hade han ingen aning om. Han kände hur hans sköld prövades från
olika håll och för varje försök blev det starkare anfall och mer koordinerade
anfall. Ilios vaknade ur sin dvala och såg sig ikring. Han såg förvånat på
Mether och gick sedan fram till pojken och ropade som till en döv. "Du
måste slå tillbaka annars kommer de igenom förr eller senare." Mether
vrålade till svar och som om han lyfte en stor börda så lyfte han bildligt
talat den svarta hinnan runt dem och skickade iväg den mot en höjd i närheten
där den slog ner med en explosion i en grupp med svartklädda Orcher. Dimman
hade helt försvunnit och framför dem hade de nu Khandartch nere på slätten. Åt
söder kunde de se ett dammoln av den annalkande Orcharmén. Deras skyddande
dimma var nu helt borta. Orcherna hade
dock sett hur den lilla gruppen behandlat deras prästerskap och höll sig på
behörigt avstånd. Mether satt nu med tom blick på hästryggen och flåsade. Heron
tog kommandot och sade, "framåt i vägvinnande fart men spring inte, då
kommer de efter oss."
"Jag ger dem
ytterligare motivation att låta oss vara", sade Ilios och satte en åskvigg
emellan dem och Orcherna.
Deras färd ner
mot slätten gick smärtfritt tills ett vrål hördes uppifrån bergskammen och en
ström av Orcher vällde ned för berget. "Hur många är de egentligen det
måste ha varit hundratals uppe i bergspasset," pustade Heron fram då han
flydde hals över huvud med både åldern och hans icke läkta skador som hindrande
för hans flykt. Mether som nu börjat kvickna till såg detta och ropade,
"Silvertand hitåt"! Mether hoppade av Hästen och grabbade tag i
pälsen på ryggen på Silvertand. Därigenom fick han draghjälp av silvertand och
kunde springa mycket fortare. Heron funderade nu på vad som var vettigast och
beordrade Ilios upp på hästen. Han tänkte att han kunde se till att de andra
överlevde i alla fall om han inte skulle orka springa kanske han kunde fördröja
Orcherna något och ta några av dem med sig innan han dog. Som om Kshawa
förstått hur han tänkte sprang hon upp bredvid honom och sade, "Inga
hjältedåd nu grabben kommer att behöva dig." "Greppa tag i mitt
nackskinn så ger jag dig draghjälp." Heron tog ett rejält tag och så satte
de av i ökad fart. Det såg faktiskt ut som om de ökade på avståndet mellan sig
och Orcherna. Nu när Ilios satt på hästryggen kunde han dessutom fördröja
Orchernas jakt något. Han började med en blixt som träffade två av Orcherna i
främsta ledet. Det hindrade deras framfart och fick Orcherna att tappa
jaktlusten. Orchhorden hade i det närmaste stannat av då ett avgrundsvrål
hördes från de bakersta leden. Hela den lilla gruppen vände huvudet för att se
vad det var. Över Orchernas huvuden syntes en gigantisk varelse som såg ut att
vara lika hög som ett tvåvåningshus och vrålade. En domedagsjätte stod i det
bakersta ledet av Orcher och klubbade ihjäl alla han kom åt som inte var i full
språngmarsch framåt. Orcherna var nu förvirrade och en del började nu åter springa
framåt emedan andra bara flydde hals över huvud i alla riktningar. Som för att
understryka sina kommandon började domedagsjätten att äta på en ännu levande
Orch som hade sprungit åt fel håll. Det var en absolut vidrig syn att se då
jätten höll den halva Orchen runt midjan med blodet sprutande ur den avbitna
kroppen. Domedagsjättens hela mage var nersölad med blod och mellan de
ruttnande tänderna rann en blandning av dregel och blod ner över hakan som ett
rött skum. Om jättens avsikt varit att driva på Orcherna framåt så fick denna
syn motsatt effekt. Samtliga Orcher flydde nu mot en mindre skog alldeles vid
bergsfoten. "Nej", vrålade Heron plötsligt åt Ilios. "Du kan
inte döda honom ensam och du skulle mest irritera honom och få honom att jaga
oss." Ilios såg något generad ut och gjorde sedan en dimridå mellan dem
och jätten istället. Det gjorde jätten förvirrad nog att sätta efter de
smitande Orcherna istället för att jaga den lilla gruppen.
Det verkade som
om de var säkra från förföljarna för tillfället i alla fall. På väg in mot
stadsmuren blev de mötta av en grupp beridna gränsjägare.
"Var hälsad
Heron, fader Ilios. Det var en udda samling du har i släptåg Heron. Vad hände
med resten i din grupp?", frågade den främste ryttaren, tydligen ledaren för
gränsjägarpatrullen.
"Jag vet
faktiskt inte", svarade Heron. "Antagligen är de döda. Jag var nära
att stryka med i ett bakhåll då jag letade efter de andra."
"Alla i hela
gruppen. Då måste de ha varit många Orcher."
"Cirka 20
stycken överföll mig. Jag hade inte klarat mig utan hjälp av Mether och
Silvertand här", sade Heron.
"Vilka var
de? Ett vanligt rövarband eller en spaningspatrull?"
"Jag vet
faktiskt inte jag blev inne i striden på en gång och har inga direkta minnen av
hur de såg ut efteråt så säckade jag ihop och var utslagen i två dagar. Mether
såg du några tecken eller märken på Orcherna", sade Heron och vände sig
mot Mether.
"De flesta
hade en knytnäve med en borg bakom men det fanns en som var lite större som
hade en tvehövdad drake som flög framför en blodröd sol. Han hade något mer på
magen men det var nedkladdat av blod då han var avhuggen i midjan, tarmarna
täckte en del också."
Heron stirrade på
Mether som såg ut som han just berättat vad han åt till lunch igår. Han hade
inte insett vilken syn som måste ha mött honom då han räddade Heron. Den andre
gränsjägaren bröt tystnaden genom att säga, "Du är säker på detta?"
"Definitivt",
svarade Mether tvärsäkert.
"En
spaningspatrull förstärkt med en Krahag-Weer. Du har tur som överlevde
Heron."
"Definitivt,
jag trodde jag tacklat av men om det var med en Krahag-Weer så förstår jag hur
jag kunde ha sådana problem."
"Vad är en
Krahag-Weer?", undrade fader Ilios.
"Det är en
Orchisk elitsoldat. De har olika specialuppgifter till exempel lönnmördare. De
är också fanatiskt troende och har vissa möjligheter till Magi", svarade
den hästburne gränsjägaren.
"Jag får nog
tacka gudinnan att jag lever", sade Heron.