|
|
Heron hade inte en
aning om var han befann sig. Dimman hade kommit plötsligt, han hade inte en
chans att söka sig ned i dalgången. Han visste att han var i Gheralbergen men
han hade irrat runt i timmar nu utan igenkänningstecken. Heron hade varit i
Gheralbergen förr men inte tillräckligt många gånger för att kunna hitta i
dimman. Hela hans kropp värkte av blåmärken och skador. En lätt bris förde med
sig röklukt, någon bakade bröd. Kanske finns det andra här uppe i bergen tänkte
han. Han styrde sina stapplande steg mot vindriktningen och märke att han var
på väg ned i en dalgång. Dimman lättade
ju längre ned han kom och efter en stunds vandrande hade han kommit under
dimman som nu låg som ett tak över dalgången. Han såg spridda hus på avstånd
men kunde inte komma på att det skulle ligga en by här uppe i bergen. En stig
gick i riktning mot det närmsta huset och han såg en stilla rök som steg ur
skorstenen. Röken förde med sig en väldoft av lagad mat och Heron började känna
av att han inte ätit varm mat på flera dagar. Färdkosten han hade med sig hade
han inte kunnat tillaga utan han hade varit tvungen att leva på kall mat och
delar av det lilla bröd han haft med sig. När han kom närmare såg han att huset
var ett litet men välbyggt hus med halmtak. Huset hade små fönsterrutor och en
delad dörr där övre halvan var öppen. Det fanns ett tecken över dörren som
talade om att det bodde en helare i huset. Typiskt, tänkte Heron och bet ihop
av smärta då ett brutet revben gjorde sig påmint, en helare. En gammal gubbe
med skägg till knäna som är lika virrig som en del av sina patienter. Nåväl en
bit mat och omplåstring måste jag kunna köpa tänkte Heron och knackade på den
stängda delen av dörren. Han tittade in och såg vad han förväntat sig. Det satt
en gammal gubbe och sov vid ett bord omgärdad av hyllor med örter och flaskor
med varierande innehåll. Jag får nog väcka gubben tänkte han och klev in. Väl
framme vid gubben så petade han lätt på gubbens axel. Gubben vaknade med ett
ryck och frågade genast med gnällig röst,
"Vem är
du?" "Vad gör du här?"
Heron svarade att
han gått vilse i bergen och sökte husrum och mat.
"Va,
vafalls," svarade gubben. Typiskt han är döv också tänkte Heron. Han
visade med händerna att han var hungrig och sökte natthärbärge. "Du kan
teckna allt du vill han kommer ha glömt dig totalt efter nästa tupplur som inte
lär dröja länge," sade en röst bakom honom. Heron vände sig om och såg in
i ett par klargröna ögon som tittade på honom med ett fundersamt och avvaktande
uttryck. Han såg inte personen som frågat utan bara de gröna ögonen.
"Hrm
hrm", Heron hörde harklandet och drog sig ur sin dvala. Ett kort ögonblick
undrade han hur länge han stirrat.
"Eh, jag
kände matdoften och undrade om det fanns möjlighet att få sig ett mål mat. Jag
har vandrat vilse här i bergen och har inte ätit ordentligt på ett par
dagar." Heron kände hur han blev rödare och rödare då han blev granskad av
den vackraste kvinna han någonsin sett. Hennes ögon var genomträngande och
granskade honom ett tag till. Heron började så smått vrida på sig.
"En
gränsjägare i dessa trakter det var länge sedan. Var du på genomresa eller hade
du ett uppdrag här." Kvinnan sade frågan nästan med en befallning att få
svar.
"Mitt
uppdrag var att undersöka möjligheten att det fanns en smaragddrake här i bergen.
Det hade kommit rapporter om drakaktiviteter här." Heron berättade hur han
mycket riktigt hittat draken, eller snarare draken hade hittat honom. Striden
hade varat i evigheter och Heron hade bara en vag uppfattning vad som hänt. Han
kommer ihåg att eldskyddsbesvärjelsen han fått uttalad över sig innan han gav
sig iväg på sitt uppdrag fungerat. Heron hade tagit emot flera smällar av
svansen och sedan minns han mindre och mindre. Han antog att han gått bärsärk,
det hade hänt förr. Nästa klara minne som Heron hade var att han satt vid ett
träd och tittade på en rykande hög som varit draken. Hela hans kropp värkte.
Han kände flera revben var brutna och han hade en lång reva från en klo tvärs
över magen. Hans svärd var anfrätt av drakblodet och hans lädertäckta brynja
hade nästan smält av en frätande blodpöl. Han kastade av sig allt som var täckt
med drakblod. Drakblod hade den elaka egenheten att äta sig genom allt som det
satte sig på. Han hade haft en enorm tur. Svärdet hade tagit genom drakens
fjäll. Det måste betyda att svärdet han fått av sin far dagen då han gick ut på
den långa vandringen hade speciella egenskaper. Dock hade drakblodet numera
anfrätt det så svårt att det i stort sett var obrukbart. Plötsligt kände Heron,
medan han berättade detta, hur allt blev dimmigt. Det brände kraftigt på axeln
och rummet snurrade.
Kvinnan rusade
fram och frågade snabbt, "Var sitter det"? Heron lyckades teckna mot
axeln innan världen försvann och allt blev mörkt.
Heron, såg ett
par gröna ögon som studerade honom. Runt om ögonen var totalt mörker. Någonting
försökte föra en slöja mellan de gröna ögonen och honom själv. Ett mörker
anföll mellanrummet mellan ögonen och hans egna ögon. Heron kände det som att
en kyla omringande honom och det enda värmande som fanns var de intensiva gröna
ögonen. Han klamrade sig fast vid ögonen och kände värmen stråla från dem.
Långsamt lättade mörkret och ögonens intensitet minskade likväl i takt med
mörkret. Heron kände en enorm saknad då ögonen försvunnit helt. Heron kände hur
han började bli medveten om sin egen kropp. En svag smärta skar igenom kroppen.
Smärtan varierade i styrka likt en långsam vågrörelse. När smärtan var som
minst kändes kroppen som inpackad i dunbolster. Heron kände då och då hur hans
kropp hanterades vana händer som klämde och kände på olika delar av kroppen.
Han frös och huttrade men sov ändå långa perioder och för varje uppvaknande så
kom han närmare medvetandets yta. Det kändes som om han var under en vattenyta
som han var tvungen att bryta igenom. Heron gjorde till slut en medveten
ansträngning att ta sig upp ur medvetandets slummer. Han lyckades kontrollera
ögonlocken och få dem att öppna sig. Det tog ett tag innan han fick in någon
form av fokus. Det han såg var ett dunkelt rum med ett litet fönster. Han låg i
någon form av bädd och på ett litet bord stod ett kärl och ett krus. Han kände
hur halsen brände och försökte ta tag i kruset för att hälla upp något att
dricka. Det slutade med att kruset for i golvet med en duns. Han hörde skyndade
steg utanför dörren till rummet. In genom dörren kom kvinnan med de gröna
ögonen.
"Jag ser att
du har vaknat", sade hon och tittade på kruset och pölen på golvet.
"Törstig",
var det enda Heron fick ur sig. Kvinnan hällde upp det som inte runnit ut ur
kruset i en skål med pip och gav till Heron.
Kvinnan kände på
hans panna, "Du har blivit varmare". "Den värsta krisen är nog
över nu." Heron drack sig otörstig och somnade snabbt igen.
När han vaknade
var det mörkt i rummet. Det såg ut att vara natt utanför. Han kände en annan
människas kropp låg bredvid i sängen. Det var en kvinna så mycket var tydligt.
Med ens blev han oerhört besvärad. Kvinnan var ju nästan helt okänd för honom
och även om han varit nära kvinnor förr kände han sig lite olustig. Han kanske
låg i husets enda säng? Han tänkte precis gå upp och lägga sig någon annan
stans då kroppen påminde honom om hur svag han egentligen var. Heron stöp
tillbaka i sängen med en duns. "Var tänkte du ta vägen?" undrade
kvinnan.
"Jag tänkte
låta dig få sova ifred utan mitt sällskap" svarade Heron.
"Dumheter,
du ligger kvar. Du får inte bli kall och jag har inga problem att sova med dig
i sängen det har jag gjort ett par dagar nu." Heron slappnade av och
tänkte att gudinnan må förlåta honom då det är av nöd som han sover bredvid en
kvinna som inte är hans maka. Han var inte säker men han tyckte att kvinnan
smålog lite underligt. Resten av natten spenderade Heron med att försöka att
inte tänka på kvinnan som låg bredvid honom. Det visade sig svårare sagt än
gjort och när morgonen kom var han dödstrött. Han kände dessutom ett trängande
behov att ställa sig bakom knuten. Han gjorde ett nytt försök att resa sig men
föll snabbt tillbaka i sängen.
"Du har
visst bestämt dig för att riva upp alla dina sår och bli dålig igen," sade
hon. Heron förklarade att han var tvungen att uträtta vissa behov. Kvinnan
svarade inte utan drog resolut av honom nattsärken och lät honom pinka i en
flaska, Heron var alldeles för chockad för att protestera. När han uträttat
sina behov vaknade hans organ till liv till stor förtret för Heron. Kvinnan
konstaterade bara krasst att han verkade vara på bättringsvägen. Någon knackade
på dörren på nedervåningen och kvinnan klev upp ur sängen. Heron kunde inte
slita ögonen från kvinnan då hon gick ut genom dörren i sin flortunna
nattdress. Hade det varit svårt att undanhålla sig från syndiga tankar förut
var det stört omöjligt nu. Han började be till gudinnan om styrka att kunna
hålla sig borta från syndiga tankar om denna kvinna. Då kvinnan kom tillbaka
hade hon klätt på sig en rock över sina tunna nattkläder. Hon flinade åt
Heron's håll till.
"Du behöver
sova", sade hon och började dela rocken hon bar över nattkläderna. Heron
vände snabbt bort huvudet. Hon kröp ned bredvid honom i sängen igen och
somnade; Heron somnade straxt därefter av ren utmattning.
Då han vaknade
nästa gång hade kvinnan gått upp. Heron kände att hans styrka nästan hade
återvänt. Han satte sig upp försiktigt och kände en enorm hunger. Som på ett
givet kommando knackade det på dörren och kvinnan klev in med en rejäl omgång
mat. Efter att han satt i sig större delen av maten kände Heron sig tvungen att
fråga "Vad är ditt namn"? "Jag har nog inte fått reda på
det."
"De som
känner mig kallar mig Illyandra. Vad heter du?"
"Heron,"
svarade han. "Jag kan inte tacka dig nog för att du räddat mitt liv. Jag
har inte mycket vad gäller rikedom men allt mitt är ditt om du så önskar."
"Mitt
största tack är ditt liv. Rikedom intresserar mig inte. Jag har allt jag
önskar."
"Låt mig då
ge dig ett löfte. Jag lovar att genomföra allt som du ber mig."
"Det är ett
stort löfte att ge men du kanske kan börja med att ta dig ett bad. Du börjar
lukta ingrott efter en vecka i säng."
"Kan jag
kliva upp alltså?"
"Javisst du
borde vara återställd nu om än lite svag. Jag har värmt upp ett bad i rummet
intill. Ställ dig upp försiktigt bara."
Heron ställde sig
upp på skakiga ben och vinglade iväg mot dörren. Han klev ut i den trivsamma
korridor som gick mellan rummen hallen. Åt vänster i änden av korridoren hade
han köket, där satt den gamla gubben och sov.
"Han är mitt
alibi för de som inte tror på min förmåga som helare. Han är egentligen en av
mina patienter numera, han var byns förre helare." Illyandra sade det med
en ton som antydde att hon var trött att bli mistrodd för att hon var
kvinna. Heron nickade och klev in genom
den andra dörren i korridoren. Hela rummet han klev in var inrett för en sak
allena, bad. Det fanns en vedeldad vattenvärmare i anslutning till ett stort
träkar. På väggen hängde en hylla full med örter. Karet var fyllt med ångande
vatten och över kanten hängde tvättlappar. Heron noterade till sitt förtret att
Illyandra följt efter honom in i rummet och stod nu och väntade på att han
skulle klä av sig.
"Sjåpa dig
inte jag har sett nakna karlar förut, dig med för övrigt. Av med paltorna och i
badet med dig." Sade Illyandra i en ton som sade att hon förväntade sig
att bli åtlydd. När Heron kommit ned i badet började Illyandra hälla saker i
vattnet. Hon förklarade att det var helande örter men Heron misstänkte dock, av
doften att döma, att orsaken var en annan. Han slappnade hursomhelst av och lät
henne skrubba honom med tvättlapparna.
"Jag var
förbi platsen där du träffade på draken," sade hon medan hon skrubbade
honom bakom öronen. "Den döda drakens kropp ångade fortfarande och av
platsen att döma borde det varit ett rent bakhåll. Har du mäktiga fiender eller
hade du bara otur."
"Jag har
ingen som är mäktig nog att värva en drake och ingen som hatar mig tillräckligt
att ligga i bakhåll själv ens." Svarade Heron sanningsenligt.
"Ren otur
alltså," sade Illyandra med en skeptisk min. "Du vet att det inte var
någon liten drake?"
"Jag har
aldrig sett en drake i mitt liv innan jag blev överfallen. Jag hade egentligen
inte räknat med att träffa på någon nu heller. Jag trodde historierna om den
här draken var fantasifoster. De enda drakar jag hört talas om tidigare har
hållit till i gränslandet och det var ett tag sedan jag hörde något senast om
drakar. Min kommendant skickade mig ensam bara för att avfärda ryktena. Men jag
kan hålla med om att den var överväldigande stor."
"Det var den
och nu är du officiellt en drakdödare och på egen hand dessutom. På tal om din
kommendant; det kom förbi en skäggig gränsjägare för två dagar sedan och frågade
efter dig. Jag sade att du var för sjuk för att störas så han har bott på
värdshuset nere i byn sedan dess. Han har en viss förmåga att reta den manliga
delen av befolkningen här i byn."
Vid dessa ord
tittade Heron upp. "Skägg, lätt hälta och ett ärr tvärs över ena
kinden."
"Du känner
honom med andra ord?"
"Vi växte
upp i samma by och det är jag som är skyldig till både hans hälta och
ärr."
"Ni var
ovänner alltså?"
"Nej, vi var
och är bästa vänner men det var han som upptäckte att jag går bärsärk på ett
väldigt handgripligt sätt. Han överlevde men tyvärr med bestående men."
"Vad
hände?"
"Vi råkade i
slagsmål över en småsak. Han fick in en del smällar på mig och jag tappade
kontrollen totalt. Han hade nog inte varit i livet om inte mina syskon sett vad
som hänt. Jag blev nedbrottad av mina äldre bröder och min syster talade
lugnande till mig, min Farfar var känd som bärsärk så de visste hur man
hanterar en sådan. Jag är den enda i familjen som ärvt detta."
"En tung
börda hade det varit om din vän mist livet."
"Sannerligen,
mitt liv förändrade sig i ett slag. Jag var inte så stor och ofta retad. När
det kom ut att jag var bärsärk behandlade alla barnen mig som pestsmittad. Den
enda som fortfarande umgicks med mig var Eleas som han heter. Detta trots att jag
slagit honom sönder och samman. Han har ibland tackat mig för att jag visade
honom att han inte var oövervinnelig, han var och är stor och stark."
Heron klev upp ur
badet och torkade sig. Det här skulle man kunna göra till en vana tänkte Heron.
Det var skönt att bada i varmt vatten. Illyandra log mot honom med ett
finurligt flin. Heron klädde på sig sina kläder, de hade blivit tvättade och
lagade. Han hängde på sig svärdsbältet som saknade svärd och skida och frågade
var hans vän bodde. "Du har väl inte tänkt att gå dit," frågade
Illyandra?
"Jag vill
höra vad han vill, sist jag hörde av honom var han på väg till en utpostering
vid foten av Krahag-Duul."
"Finns det
en utpost där?"
"Det är väl
i det närmaste en straffkommendering. Han hade vänslats med en i rådets maka
och blev förflyttad dagen efter."
"En
desertör?"
"Knappast
hans meritlista är diger och hans pliktkänsla ofelbar. Det är bara ölsinnet och
kvinnorna som är i vägen för hans karriär inom kåren."
"Om du
nödvändigtvis skall dit får jag köra dig i kärran. Du skall inte gå så långt
än."
Illyandra's
oxkärra var stadig och som gjord att frakta patienter i. Den var tillräckligt
lång för att man skulle kunna ligga raklång i den. En halmbädd såg till att man
låg bekvämt. Heron satt bredvid Illyandra på kuskbänken och var barnsligt glad
över att få träffa sin vän igen, han tyckte också det var skönt att komma ut.
Redan på vägen
till värdshuset märkte de att något var fel. En stor folksamling stod i ring
och betraktade någonting. Ett klingande av metall sade snabbt både Heron och
Illyandra vad som stod på. Illyandra drev på oxkärran och när de kom närmare
vrålade hon, "I gudinnans namn avbryt omedelbart detta slagsmål".
Hennes ord slog ner som en åskknall i ringen av åskådare som snabbt delade på
sig. De två kombattanterna hade sänkt sina svärd och försökte hålla ett öga på
både varandra och åt det håll rösten kommit ifrån. Heron tog sig försiktigt ned
från kärran och gick fram till sin vän samtidigt som Illyandra närmade sig den
andra kombattanten. Heron och Illyandra höll en lång föreläsning för vardera
kombattant med i stort sätt samma innehåll, något om att tänka med huvudet och
inte slåss så fort en meningsskiljaktighet uppstod. Då uppläxningen upphört
svarade Eleas lamt, "Jag skadade honom inte på något vis jag tänkte bara
visa honom att jag inte tål vad som helst". Heron kunde inte hålla sig
längre utan smålog och sade, "Det känns skönt att se dig välbehållen i
alla fall".
"Det krävs
mer än Krahag-Duul för att knäcka mig." sade Eleas och log tillbaka. De
båda kombattanterna tvingades att skaka hand och med det så ansågs bråket vara
avslutat. Det visade sig att Eleas hade flirtat med en trolovad jänta från byn
och att fästmannen inte alls hade uppskattat det.
Eleas hade
överlevt Krahag-Duul och lyckats avancera i rankingen där. Det blev till slut
så att Eleas var den ende överlevande i utposteringen, han var utskickad på
spaningsuppdrag då posteringen överfölls av tre drakar. Eleas byggde upp delar
av posteringen ensam och när avlösningen anlände blev han kommendant över
utposteringen. "Typiskt dig att lyckas avancera när det inte finns krogar
och kvinns i närheten", sade Heron och flinade brett. Numera hade han
blivit posterad i den närmaste garnisonen och gjort sig obekväm bland officerarna
igen. "Så nu är jag här och letar efter dig. Du hade inte lämnat rapport
som väntat och det gjorde Kommendanten nervös. Jag anmälde mig som frivillig
och nu är jag här. Vad hände?" Heron redogjorde för händelserna så gott
det gick och Eleas nickade då han berättade om draken. "Jag såg
högen", sade Eleas. "Den ångade då jag red förbi för två dagar sedan.
Hur gick det med dig, du ser pigg ut för att ha tagit ett nappatag med en drake
alldeles själv." Illyandra svarade i Heron's ställe, "Han hade varit
död om han inte ramlat ihop hos mig. Han hade en reva på magen och
drakblodsförgiftning". Eleas och Heron stirrade på Illyandra.
"Det är
omöjligt", sade Heron, "Då skulle jag inte överlevt."
"Det gjorde
du nära på inte, du var nästan omsluten av dödsskuggan."
"Jag vet
inte om någon som överlevt en drakblodsförgiftning", sade Eleas.
"Det var
inte utan problem", sade Illyandra och drog med ett svep upp Heron
skjortan. Där såg Eleas ett ärr stort som en utspretad hand på axeln och ned i
ett rakt streck längs ryggen som om ärret runnit ned från axeln.
"Anledningen till att du inte känner det är de smärtlindrande salvorna jag
smort in dig med Heron." Heron kände efter och kände upphöjningen av
ärrvävnaden ned för hela axeln. Han mindes hur lädervästen sett ut då han
kastat den av sig, axel var uppsliten av en klo. "Jag som trodde jag varit
nära att dö av revan i magen."
"Den var det
minsta bekymret." "Såret var rent och blodförlusten inte så
stor," svarade Illyandra. "Nu måste du i alla fall vila. Du är på
långa vägar inte återställd ännu." Illyandra's blick sade att inga
invändningar skulle komma på fråga. "Jag återvänder till befälhavaren med
rapporten om vad du gjort och att du kommer när du är helt återställd."
Eleas tittade illmarigt på Illyandra och det såg nästan ut som om hon rodnade
ett kort ögonblick. När de lämnat Eleas på värdshuset och var på väg mot
oxkärran kom byns smed emot dem. Han bar på Heron's svärd. Svärdet är
iordninggjort sade han och tittade på Heron. "Så detta är drakdödaren.
Sådana som dig finns det inte gott om."
Heron visste inte
vad han skulle svara så han tackade med en stum nick. Smeden var en normalbyggd
man som inte verkade kraftig nog att vara smed, ändå trots sin inte alltför grova
kroppshydda utstrålade han en enorm pondus och stabilitet. Smeden nickade åt
både Heron och Illyandra och vände på klacken. När Heron drog ut svärdet såg
han att smeden gjort ett gediget jobb. Eggen var enormt vass och hela svärdet
blankpolerat i en blåaktig ton. Det kändes som om balansen i svärdet
förbättrats och längst upp närmast parerskyddet var en drake konstnärligt
ingraverad.
"Ett minne
av vad du och svärdet gått igenom", sade Illyandra. "En liten gåva
från mig till dig."
Heron kramade
Illyandra som tack och kände hur han omedvetet höll henne längre än han tänkt
sig. Hon höll honom kvar då han lättade på omfamningen och med ens blev han
medveten om hennes doft. Hon luktade som ett vårregn i en lövskog, som alla
barndomsminnen i ett och som den person som sovit bredvid honom. För en gångs
skull i hela Heron's liv gav han efter för sina instinkter och kysste henne.
"Det där gjorde väl inte ont",
retades hon med honom när deras läppar ångerfullt delat sig.