|
|
Morgonen efter kände sig samtliga utvilade och styrkta. Mether hade inte lagt sig förrän sent då han ständigt hade en eller annan dryad som smög fram till honom och gav honom mer och mer avancerade inviter. Till slut tröttnade dryaderna på hans envisa motstånd och den sista Dryaden verkade ta hans vägran som en personlig förolämpning. Det var inte det att han inte var intresserad utan han tyckte det kändes fel då han i sina egna ögon redan var bortlovad till Flivendra. Flivendra, henne hade han inte tänkt på sedan de kom in i öknen. Nu såg han hennes ansikte framför sig och kände hur han började domna bort i en sömn han för en gångs skull förväntade sig skulle bli trevlig. Efter det sov han lugnt och han kände sig till och med utvilad då han vaknade på morgonen. Något i Frövas utstrålning hade positiv inverkan på humöret och välbefinnandet, särskilt vad det verkade för Gwyllir och Enark som inte kunde låta bli att vara snuttegulliga under frukosten. Tillslut stod inte de andra ut utan lämnade helt enkelt bordet. Fröva ledde dem genom djungeln i den riktning de var tvungna att färdas för att nå sina slutliga mål. Fröva talade under tiden med dem alla då de gick mot sitt mål. Hon blev väldigt fascinerad av Kshawa och de samtalade länge. När de avslutade konversationen hade Kshawa tårar i sina ögon. Ilios närmade sig men Fröva drog med sig honom och började prata med honom i stället.
”Du verkar veta mer än de flesta här vad som är på gång. Den Vise antar jag är du med andra ord.”
Fröva såg allvarsamt på Ilios. Ilios nickade tyst.
”Det är ibland en tung börda att bära. Okunskap kan ibland vara en välsignelse.”
Fröva såg oförstående på Ilios. Ilios vände sig om för att se så ingen annan var i närheten. De övriga höll sitt avstånd då de förstått att samtalen med Fröva var högst personliga.
”Bara en sådan sak som att enhörningsjägaren inte nämns i senare delar av profetian.”
Fröva funderade ett tag och sade sedan, ”faktum är att hon redan har lämnat er”.
Ilios såg bestört efter Gwyllir, hon gick bredvid Enark som hon alltid gjort. Ilios kände sig nu mer förbryllad än han någonsin gjort.
”Man skall inte tolka profetian för noga. Det kan göra att man förvirrar sig själv och drar felaktiga slutsatser.” Fröva såg uppenbart nöjd ut. Ilios kunde inte förstå hur det hängde ihop. Enhörningsjägaren nämndes inte i senare delar av texten och det fanns till och med antydningar om att hon skulle lämna dem. Fröva sade inget mer utan började sjunga en sång om vårens kommande och vandrade över till Heron. Som en spökkör svarade dryaderna i skogen runt dem. Ilios funderade på vad hon sagt. Fanns det något sätt Gwyllir skulle kunna vara kvar men enhörningsjägaren lämna dem. Då det äntligen gick upp för Ilios kunde han inte göra annat än slå sig för pannan åt sin egen dumhet. Ilios stämde in som bas i vårsången som Fröva sjöng. När Fröva sjungit två verser var hon framme vid Heron. De gick tysta ett tag och det verkade som om Fröva funderade på vad hon skulle säga till Heron. Tillslut harklade hon ur sig, ”jag kände Illyandra”.
Heron ryckte till när hon sade det namnet. ”Hur?”
”Hon kallade på mig ett antal gånger vid ofruktsamhet och annat som hade med barn att göra. Hon var en godhjärtad själ, envis som en åsna ibland och humör det hade hon men bättre kvinna får man leta efter.”
Heron kände hur minnen han trodde sig gjort av med vällde över honom. Hennes doft, hennes skratt och hur det kändes att bara vara nära henne. Han stod tyst ända tills Fröva sade, ”Jag minns henne också hon stod mig väldigt nära”.
”Jag borde varit där.” Heron kände ilskan och självföraktet komma över honom.
”Du var beordrad någon annan stans och du kunde inget gjort om du varit där då halva orcharmén vandrade genom området där byn låg.”
”Då hade jag i alla fall dött med dem.”
”Det var inte meningen att du skulle dö där.”
Heron suckad och visste Fröva hade rätt men han kände fortfarande att han borde kunnat gjort något.
”Du har en uppgift nu och låt detta bli den hämnd du kan utkräva av Gurmeg.”
”Han står inte riktig på din favoritlista heller har jag antagit.”
”Nej men jag hyser inget direkt agg mot honom längre. Han har redan förlorat slaget mot mig enligt vad jag anser.”
”Sant men du är fortfarande inte fri att röra dig som du vill. Vissa delar av världen skulle behöva din hjälp.”
”Hur så? Klarar sig inte människorna utan mig?”
”Människorna kanske klarar sig men Alverna är det värre med. De minskar i antal för varje år. Sakta förvisso men ändå.”
Fröva såg nästan bestört ut. ”Srena var alltid lite sämre på de bitarna än Hera men att det skulle vara så illa visste jag inte. Kanske är även jag beroende av att ni lyckas.”
”Så du är såpass inblandad i arternas fortlevnad. Kan du då förklara hur orcherna lyckats reproducera sig på så pass kort tid som sedan det senaste kriget. Det är ju nästan som om de hade generationer för nästa krig klara under det första redan.”
”Det hade de; Gurmeg gav sin arme ordern att inom två år ha tre barn födda per familj. Detta var tre år innan kriget startade. ”
”Vad hände med de som inte lyckades?”
”De fick gå i de första leden då de inte ansågs som bra avelsmaterial. Deras hustrur gavs som belöning åt elitsoldater. Dessutom så fuskade han och såg till att så många som möjligt lyckades, ibland var han inblandad personligen. Dessutom såg han till att alla ensamma orchkvinnor fick besök av hans speciella ’avelstrupper’.”
”Vilken vidrig hantering. Betyder inte orcherna någonting för honom?”
”Nej han har bara sig själv och sina egna nöjen som intresse. Han lurade av mig vissa hemligheter för att öka fertiliteten men han förstod sig inte på hälften. Hans micklande leder till att orchkvinnorna inte orkar med mer än tre barn innan de går under och dör.”
”Hur kan du veta allt detta?”
”Vi förhörde de orcher som kom hit och försökte skövla våran skog. En del var såpass samarbetsvilliga att vi lät dem gå men jag vet inte hur många som klarade sig genom öknen.”
”Vet du mer om honom, var kom han ifrån varför hatar han Hera och Srena.”
”Jag vet inte var han kommer ifrån. Han var plötsligt bara där en dag vid Krahags hov och inom något år hade han manövrerat ut alla politiska motståndare och vunnit Krahags gunst. Jag såg den enorma skillnaden mellan två besök hos Kraha. Den tredje gången försökte jag prata med Kraha och det var då han förvisade mig.”
”Hann du prata något med henne?”
”Nej hon var omsvärmad av hans menlösa drönare och kunde inte nås utan att han visste det.”
”Har vi någon chans att ta oss in till henne utan att märkas.”
”Knappast men vem vet vad ni kan hitta på de väntar sig er knappast om inte Gurmeg kan förutse händelserna på något vis.”
”Vilket inte är omöjligt?”
”Han har faktiskt försökt sätta käppar i hjulen för er nästan hela vägen. Han kan till och med anfallit Khandartch för att hindra er. Att stöta på en patrull mitt ute i öknen är väl inte heller så sannolikt.”
Heron började fundera och insåg att de hade stött på hinder var de än tagit sig fram, jägarna verkade veta vem de skulle söka. Visste Gurmeg alltså att de var på väg? Frågan var om han varit måltavla ända sedan han stötte på orchpatrullen som låg i bakhåll för honom. Heron slog efter lite funderande tanken ifrån sig men inte helt. Varför skulle han vara så viktig? Han skulle kunna bytas ut mot vilken annan erfaren svärdsman som helst eller? Han insåg att något mer än han visste var i görningen. Ilios tillexempel var alltid lika mystisk kring mötena med gudinnorna. Han hade faktiskt träffat alla tre och de gånger Heron varit med så kunde han svära på att Ilios och gudinnorna vetat något mer än han själv fått reda på.
Fröva lämnade Heron med sina funderingar och drog sig närmare Mether som gick och tittade på silvertand som jagade dryader som kiknade av skratt.
”Mether?” Mether vände sig då han hörde hennes varma stämma.
”Vad är det?”
”Vad vet du om det du förväntas göra?”
”Inte mycket. Jag skall hitta Flivendra igen det är mitt enda mål just nu.”
”Sedan då, vad gör du med dina krafter? Efter krig och elände behövs sådana som du för att läka världen. Världen behöver sådana som dig för att utvecklas och må bra.”
”Är inte det ditt jobb?”
Fröva log och nickade, ”sant men inte ens jag klarar av att motverka all ondska i världen”.
”Kan jag göra någon skillnad?”
”Det är inte så svårt. Du behöver bara älska. Älska skogarna, växterna, djuren och människorna lika mycket som de älskar dig. Kärlek får allt att växa.”
Mether tittade på henne som om hon var galen. Han var kunde inte se varför någon eller något skulle tycka han var något speciellt. Fröva å andra sidan verkade i det närmaste stråla av någon slags livskraft. Hur skulle han kunna göra något liknande? De enda som kunde göra så var gudarna och både Srena och Fröva hade den förmågan, de var å andra sidan de enda gudavarelser han mött. Det kändes som när hans mamma älskade honom som bara hon kunde. Hennes värme som hon utstrålade i och för sig inte bara åt honom utan åt hennes patienter och de som kom på besök. Kanske hade hon lite av det gudomliga i sig. Hon var högt aktad och hade en enastående helande förmåga även om det kändes som om hon dolde den lite grann för honom. Som om hon inte ville visa den när han var i närheten. Det hade hänt flera gånger att patienter som borde behövt mycket längre tid att återhämta sig blev friska på någon dag istället för en hel vecka.
”Kan min mor ha den här förmågan?”
Fröva såg ut som om hon ville bita av sig tungan. ”Det har hon. Jag har faktiskt träffat henne. Hon har definitivt förmågan mot människor.”
Mether log. ”Så då är mina förmågor inte så konstiga. Jag har ärvt dem från min mor. Vet du om hon kan göra allt jag kan?”
”Jag tror att du kan göra mer än henne med lite träning. Du är fortfarande inte så gammal men har en enorm potential. Du har dessutom inga förutfattade begränsningar i vad du tror dig kunna göra.”
”Det tycker Ilios är en dålig egenskap. Han säger att jag inte skall försöka göra för svåra saker för att det kan hända farligheter om man övergår sin förmåga.”
Vid det uttalandet flinade Fröva. ”Han låter som min egen far.” Vid det uttalandet blev Methers uppsyn lite sorgsen. ”Vad är det?” Undrade Fröva.
”Jag har aldrig träffat min far och han kanske är död nu.”
”Varför tror du det?”
”Min mor sade åt mig att gå till Khandartch för att träffa honom och nu har Khandartch förmodligen fallit.”
”Hav förtröstan du vet inte om han är död eller hur.”
”Men han måste ha varit i Khandartch när jag var där. Jag borde ha lyckats träffa honom.”
”Hur i all sin dar skulle du kunnat lyckas med det i en stor stad med en orcharmé under frammarsch utanför?”
”Jag vet inte men min mor var väldigt övertygad om att jag skulle lyckas och hon brukar inte ha fel.”
”Din mor är en enastående kvinna kan det tänka sig att det var meningen att du skulle bege dig ut på det här uppdraget från början? Din far kanske bara var ett svepskäl för att få iväg dig.”
Mether visste inte hur han skulle känna. Han ville träffa sin far men insåg samtidigt att något större kanske kallade på hans tjänster. Han suckade djupt.
”Det vore inte helt olikt henne att hitta på något sådant.”
Fröva log och svarade, ”nej det ligger helt i hennes stil att göra något sådant”.
Mether funderade ett tag och började bli rödare och rödare.
”Jo, du är väl fruktbarhetsgudinnan?”
”Jaa”
Mether visste inte hur han skulle formulera sig. Han kände sig oerfaren när det gällde kvinnor och känslor. Han hade inte haft någon praktisk erfarenhet på området och han saknade förebilder då hans mor och far inte levde ihop. Incidenten med Wlana hade fått honom att inse att han var en duvunge på området. Det verkade vara så många saker som det förutsattes att man skulle kunna. Att dessutom Flivendra verkade vara erfaren på området gjorde inte saken bättre. Det kändes som om han rusade blint mot att möta henne men att han inte hade en aning om vad som skulle hända sedan.
”Handlar det om en tjej?” Mether ryckte till när han fick frågan.
Han såg ner i marken. ”Ja”, sade han tyst.
”Vad vill du att jag skall göra. Jag kan inte få någon att bli kär i dig om det är det du önskar.”
Mether skakade på huvudet.
Fröva såg på honom och försökte läsa hans tankar och känslor.
”Jag kan inte hjälpa dig om du inte talar om vad du har för problem.”
Då brast det nästan för Mether. Han hade en lång utläggning om hur han och Flivendra hade fått kontakt och hennes kidnappning. Hans inneslutande i sig själv. Hur han var orolig för vad hon skulle tycka om honom, han var ju om inte annat bara en människa och hon en dotter till en gudinna. Mether försökte på omvägar beskriva att han inte var så erfaren med kvinnor och hur han trodde att Flivendra var mycket mera erfaren än han var.
När Mether pratat så länge att han nästan inte kunde andas längre tystnade han och tittade på Fröva.
”Jag skulle kunna bara avvisa dig med orden att jag som fruktbarhetsgudinna inte har någonting med sådana saker att göra.”
Mether såg nedslagen ut.
”Men det tänker jag inte göra. Du har bett mig om hjälp men svaret du får kanske inte är det du vill höra.”
”Jag förstår inte?”
”Den enda lösningen på dina problem är att prata med henne. Det går naturligtvis inte nu men när ni träffar varandra måste ni prata med varandra. Du måste ta upp alla de saker som du har frågat mig. Det är bara ni som kan lösa dessa problem. Och framförallt var dig själv, det är ju dig du vill att hon skall tycka om.”
”Men om hon bara skrattar åt mig?”
”Då är det hennes problem inte ditt. Hon borde vara glad att du är ärlig, man skall inte låtsas vara något man inte är. Dessutom skall du inte förutsätta att hon är mer erfaren än du är. Vad det än kan låta som från när Gwyllir, antar jag, har berättat om Flivendra så är hon säkert lika osäker som du. Ni är båda unga och oerfarna men sådana här saker löser sig om man kan prata om dem. Det är när man inte pratar som det blir problem.”
Mether stod tyst och såg tomt i luften framför sig.
”Jag sade att du kanske inte ville höra mitt svar men det är ett ärligt råd som fler borde följa.”
Mether nickade som tack men var inte säker på vad han tyckte om svaret. De kände ju knappt varandra hur skulle de kunna prata om såpass intima saker?
Fröva lämnade Mether med sitt grubblande. Hon funderade på om hon kunde lagt fram det hela på något annat sätt. Till slut beslöt hon sig att det var rätt att vara bryskt uppriktig, ibland tolkar den som lyssnar på råd lite för fritt vad man sagt. Hon skakade på huvudet varför vissa tyckte det var mera pinsamt att prata om känslor och farhågor än att ha sex det hade hon svårt att förstå. Det måste ligga i en pryd uppfostran där sex var ett nödvändigt ont för att skaffa barn och något man inte pratade om. Samtidigt kunde hon inte tänka sig att Methers mor skulle vara såpass finkänslig. I och för sig skulle hon kunna vara bryskt brutal och teknisk när hon gick igenom dessa saker med Mether om hon gjort det överhuvudtaget.
Heron såg Fröva och Mether diskutera. På methers kroppsspråk var det tydligt att han skämdes för att diskutera detta något med Fröva. Kshawa smög upp bredvid Heron och skrämde honom nästan då hon började prata. ”Du börjar slappna av. Du kanske skall skärpa till dig tills vi kommer ur skogen.”
Heron muttrade lite över sin egen ouppmärksamhet. ”Det är lätt att slappna av i den här skogen. Du verkar också lycklig.”
”Hon gav mig en gåva större än mina nya klor.”
”Vad då?” Heron blev nyfiken.
”Möjligheten,” sade Kshawa utan att vidareutveckla vad hon menade.
Heron visste när sista ordet var sagt om ett ämne och lät frågan bero.
”Du måste tala med honom snart. Han har bara dig att prata med.”
Kshawa nickade åt Methers håll.
”Hur menar du?”
”Titta på honom han är full av obesvarade frågor. Han har väl aldrig haft mer än fylle snack som referens på hur en man ser på en relation till en kvinna. Han lär dessutom vara ganska förvirrad över de känslor som hans inträde i mansvärlden ger upphov till. Han kanske bara behöver någon som säger att allt är normalt.”
Heron visste hur rätt Kshawa hade. Hans egen far hade överlåtit detta samtal till hans farbror som var en ogenerad man i övre medelåldern. Heron hade tyck det var det mest pinsamma samtalet i hans liv men nu undrade han om detta inte skulle bli värre.
”Jag får göra ett försök. Jag kanske kan övertyga honom om att de mest spridda myterna inte är sanna i alla fall.”
Heron gick fram mot Mether som fortfarande såg ut som om hela världen hängde på hans axlar.
”Hur står det till?”
Mether tittade upp och grimaserade något.
”Jag fick inte de svar jag väntade mig men det sade hon att jag inte skulle heller.”
”Vad frågade du?”
Mether rodnade och var tyst en lång stund. Heron stålsatte sig inför samtalet.
När Mether väl började prata slutade han nästan aldrig. Heron konstaterade att Kshawa hade haft rätt. Mether hade som så många andra unga män gått på de vanligaste myterna om kvinnan och vad som förväntades av en man. Heron verkade nå igenom på de flesta punkterna medan han såg på Mether att han inte svalde allt han sade. Heron visste att han inte heller skulle tro på vissa saker rakt av men han hade i alla fall sagt dem och kanske sått ett frö av insikt hos Mether. Mether kände att han kunde fråga Heron om allt och det gjorde han. Mether var glad att Heronsvarade ärligt på alla frågor, hur dumma de än verkade, och innehöll så vitt Mether kunde förstå inga överdrifter eller vidare broderingar. Heron och sin sida försökte hålla samtalet sakligt för att det inte skulle bli alldeles för pinsamt. Heron var ärlig och gav sig själv som referens även om han visste att andra kanske hade andra erfarenheter att berätta. Han insåg att han själv inte kunde veta om alla de historier han hört andra män berätta var kraftigt överdrivna eller bara lite broderade eller helt osanna. Han hade Eleas som åtminstone råkat i olag om fler kvinnor än han hade kunnat hålla reda på. Han själv hade betydligt färre erfarenheter på området, förutom Illyandra var det bara en men det var inget han sörjde. Han hade varit nöjd med bara Illyandra och detta för resten av livet men så blev det inte. Heron märkte att Mether hade tystnat. Mether tittade på honom.
”Du blev plötsligt tyst. Var det något jag sade?”
”Nej då. Jag förlorade mig bara i minnen.”
”Illyandra?”
Heron kunde fortfarande inte höra hennes namn utan att det högg till i kroppen.
”Ja,” svarade Heron tyst.
Mether trodde inte han riktigt förstått innebörden i Herons förlust. Han hade aldrig förlorat något så nära till honom. Han hade aldrig hunnit binda sig till något eftersom de flyttade såpass ofta och Silvertand och hans mor fanns ju kvar även om hon inte var här just nu.
”Är jag en hopplös gammal gubbe som längtar efter en kvinna jag förlorade för en herrans massa år sedan?”
Heron väntade sig inget svar men Mether svarade.
”Nej det tycker jag inte. Då är väl jag ännu mera hopplös som jagar ett hjärnspöke jag aldrig träffat ens.”
Mether flinade åt Heron som flinade tillbaka.
”Vid Hera vad jag saknar henne.” Heron kände en lätt pirrning när han sade det och antog att det var spänning som släppte.
”Det är nog bäst vi inte frågar någon annan om vi är galna eller inte. Jag är inte säker på att jag vill höra svaret.” Sade Mether och klappade Heron på axeln.
”Om jag bara kunde känna att hon var död så jag fick ro.”
Mether höll frågan inne men kunde sedan inte hålla sig.
”Vet du att hon är död då?”
”Nej, det är det som är det värsta.”
”Du sade hon jobbade som helare. Det känns som om jag och min mor har träffat varenda helare i hela Heraland på våra resor.”
Ett litet hopp tändes i Herons ögon men han skakade till slut på huvudet.
”Alla har ju hört historien om Heron drakdödaren borde hon inte ha gett sig till känna då.”
”Jag hade inte hört den innan Wersk berättade den för mig. Kanske finns hon i en avlägsen region.”
”Nåväl du vet vad hon heter kommer du ihåg att du träffat någon med det namnet?”
”Det är väl inte världens mest ovanliga namn heller. Jag har träffat flera men namn undgår mig ansikten däremot kommer jag ihåg. Beskriv henne.”
Heron suckade och insåg att det skulle väcka många minnen till liv. Heron började med de enkla sakerna och gick över på detaljerna. Ju mer Heron beskrev desto mer vildögd blev Mether. När Heron beskrev den enda skönhetsfläcken på Illyandra, det lilla ärret i pannan som hennes syster var ansvarig för, tittade han upp på Mether. Mether kunde inte annat än stirra. Det är inte alla dagar man stirrar på en man som precis avslöjat sig som ens fader efter ett helt liv med bara en mor. Allting började ramla på plats nu. Hans mor hade menat att han skulle bege sig i riktning mot Khandartch för att träffa sin far inte att han skulle träffa honom där.
”Du har beskrivit min mor:” Sade Mether innan han kastade sig i famnen på mannen som var hans far. Heron stod ett tag tafatt innan han förstod innebörden i Methers ord och omfamnade sin son som han aldrig tidigare visste att han haft.
Hem Kapitel Avsked